Jacha Avalancha

Som den fjärde i ordningen gick årets Jach'a Avalancha (stor lavin) av stapeln i Sorata, runt 60 fullfjädrade downhillmonster dominerade Anderna utanför Sorata den här helgen. Vann gjorde 20-åringen Juan Carlos Ybarra från Sucre på lånad cykel och med en bakbroms som la av halvvägs ner. Arrangören Travis kom på andra plats, och en Nya Zeeländare som brukar guida folk ner för världens farligaste väg kom trea. De sista kom ner drygt en timme efter de första. Jag hoppas jag hinner med att köra banan innan Travis åker härifrån i slutet av november, den ser galet fin ut. Mer om cyklingen runt Sorata finns på www.andeanbiking.com

Vernissage Fotoencuentro 2007

Årets Fotoencuentro är det andra internationella fotomötet som ordnats i La Paz. Det är verkligen foto överallt, mest konstfoto men även en del dokumentärt och journalistiskt, vilket jag tycker är intressantare. Man har även fått hit World Press Photo-utställningen och det måste väl ses som en prestation att få den till Bolivia. Tyvärr var det till kanske 90 procent en orgie i elände, krig och död, inte speciellt roliga bilder, men det fanns undantag, bla ett av de svenska bidragen var väldigt färgglada och upplyftande och hoppfulla bilder, en trevlig kontrast till allt svart...
Jaja, nu var det ju MIN vernissage det skulle handla om. I en samlingsutställning på Museo Costumbrista under namnet ”Gente como uno” eller ungefär ”Folk som du” har jag med en serie på sju bilder från ett reportage om drag queen-gruppen Familia Galan, eller "Las Divas" som de jag fotat kallar sig numera. Jag följde dem med kameran under en kväll från det att de började transformera sig (göra om sig till sitt alter ego) till att vi lämnade det sista stället sent på natten. De väcker onekligen en hel del uppståndelse i sina kreativa utstyrslar, särskilt här i ett land där den katolska kyrkans konservativa idéer är norm. Jo, sju bilder från kvällen hade jag fått plats att hänga på utställnigen, men jag körde en loopad show med 80 bilder på datorn oxå för jag gillar dem och tycker att alla skall få se... Divorna Maria-Pia och Sasete var på vernissagen och gav den där lilla extra glamouren till tillställningen som öppnades med lite lagom påtvingat tradiga tal av museets chef och nån kulturgubbe från kommunen... Alla jag känner härnere var bjudna och det var många som kom, kul att så många kompisar och bekanta tog sig dit trots att museet ligger långt från allas arbetsplatser och att vernissagen fått den tveksamma tiden mitt på dan... Fotoencuentro 2007 rymmer drygt femtio (!) utställningar så det är många invigningar som skall hinnas med under de tre veckor det pågår. Flera av de andra sju fotograferna var unga (yngre) lovande (?) fotografer och så var det uppblandat med några erkända pressfotografer, som inte hade tid att närvara på vernissagen tyvärr. Det var kul att träffa på några andra fotografer och se lite vad de gör för något, men framför allt var det en fet egokick att se att folk verkligen såg på bilderna eller fastnade framför datorn och bara glodde på mina bilder! (Emma fotade vernissagen så bilderna är hennes.)

Parque Nacional Noel Kempff Mercado

En dröm går i uppfyllelse: vi är på väg mot nationalparken Noel Kempff Mercado – ett wild life mecca och kanske världens bästa ställe att se jaguar, tapir och ”styltvarg” utanför ett zoo. Fågellivet skall vara rikligt och landskapet någonting i hästväg, helt enkelt en plats jag skulle besöka under vår tid i Bolivia. Nu hade vi besök av Gustav och Johanna och Micke hade besök av sin bror Stefan och hans flickvän Boel, så vi var ett gött gäng och med så många skulle vi väl få ner priset till en rimlig nivå! Trodde vi och alla researrangörer vi pratade med tills de fått tänka till i lugn och ro och kommit på att vi var ju för många för ett litet flygplan och skulle vi flyga två vändor så blev det minsann mer än dubbelt så dyyyrt. Micke och jag och Emma brann ungefär lika mycket för att komma dit så vi la ner en hel del tid på att försöka få till en resa dit utan flyg, vilket iofs hade varit det smidigaste, men med jeep får man å andra sidan mer äventyr... Och så blir det ekonomiskt genomförbart för oss som lever på svallön och sporadiska fotojobb...
Från staden Santa Cruz de la sierra, Bolivias andra stad och säte för Bolivias vita överklass och tidigare politiska elit, numera opposition, tog vi bussen till Concepción en av världsarvsbyarna i Jesuitmissionsområdet. Där skulle vi möta upp med guide och transport från Amboró Tours. Concepción är en mysig liten håla som turistiskt snurrar runt byns 1700-tals kyrka, som faktiskt är precis sådär världsarvsfin. Guiden hittade oss när vi satt och väntade på maten på en av Concepcións få restauranger och han lämnade oss med onda aningar om kommande bollerier...
Jorå, de onda aningarna skulle snart infrias, han visade sig vara en karlakarl av mått, och en turistguide utan ens de grundläggande kvalifiaktionerna man tänker sig hos en person i yrket, brister vi skulle få tampas med under den kommande veckan. Det var fortfarande en bra bit kvar till parken och första dagen gick åt till att skaka sönder och täckas av ett tjockt lager tropiskt damm i en av de två jeepar som vi skulle transporteras i. Jag gjorde de två första passen i den skraltigaste av de två skraltiga bilarna, en rostig Toyota Landcruiser från tidigt 60-tal som inte var tät nånstans vilket gav samtliga i bilen en ny hud- och hårfärg och ett härligt knaster mellan tänderna... Som tur var så hade den en låg maxhastighet så skumpandet blev inte så hårt som det annars hade blivit i en sån skrothög. Det var en lång resa och det hade blivit mörkt en bra stund innan vi närmade oss byn vid nationalparkens gräns, vilket var trevligt för vi fick tillfälle till lite wildlife spotting och strax efter mörkrets inbrott såg vi turens första tapir glida över vägen in i skogen! Det kändes som en väldigt bra början på den här djungelveckan!
Första natten blev en rejält kylig en där vi alla låg och huttrade och sov lite halvkass kan man väl säga (vi trodde att allt som åkte med till djunglen skulle ruttna av den fuktiga djungelluften så vi hade bestämt oss för att lämna våra sovsäckar hemma och istället hyra av researrangören, men de orkade inte plocka fram dem och vi trodde inte att det skulle behövas – vi var ju i tropikerna). Det är ju inte så lätt att veta att det skall var kallt djunglen, och när det blåser upp kall luft från Patagonien så blir det som det blir, riktigt kallt. Och torrt, fast det verkade det vara även utan de kalla vindarna, det hade inte regnat på två veckor och vi som trodde att vi skulle till regnskog. Och det är ju det fast tydligen en torr sån...
Tråkigt men sant så är nationalparken (åtminstone i sin södra del) helt undermåligt skött, husen som det är tänkt att turisterna skall bo i har inte sett nått underhåll på jag vet inte hur länge, det verkar inte som att det finnms någon som är eller iaf tar ansvar för nånting som har med parkens skötsel att göra. Vägarna var kassa och det gick inte att ta sig fram till de attraktioner som skall vara den här delen av parkens stora sevärdheter, stigar fanns det kanppt några och vid de självklara wildlife spotting platserna som ändå fanns var installationerna (en koja i ett träd som skulle kunna vara byggd av en sjuåring) fallfärdiga och hade plats för två personer... Njae det var verkligen ingen höjdare att komm fram till baslägret och se hur illa det var skött. Och den där möjligheten att få sova i säng hade visst blåst bort nån stans på vägen för inte hade Machoguiden (hädanefter Bongo Boy) med sig nycklarna som utlovats. Så det blev till att slå upp tälten inne i en av byggnaderna och det var ju inte så bekvämt med tanke på att liggunderlagen som utlovats var tunna som lakan eller trasiga (det uppblåsbara)... Nej det var så mycket Bollerier på den här turen så jag tänker inte tråka ut er med dem.

Det fanns fina saker också, naturen var fantastisk. I alla fall när vi tagit oss upp till La Meseta - ett 5 gånger femton mil stort platåberg som är utslängt i djunglen. (Eller som rättare sagt höjer sig upp över det omgivande prekambriska peneplanet, precis som Kinnekulle faktiskt. Tyvärr kunde jag inte spåra alla lagerföljder men utifrån ryktena om CIA:s inblandning i narkotikaaffärerna (se bilden på det kraschade narkotikasmugglarplanet) som tagit sin plats på det otillgängliga platåberget så tar jag det inte för otroligt att uttrycket ”USA klockan tre” har förekommit här också (USA kl 3 är en ramsa som barnen i Gössäter vid Kinnekulles fot får lära sig för att memorera lagerföljden i de västgötska platåbergen)). Att ta sig till Mesetan var ett rätt tufft uppdrag och det underlättades ju inte av Bongo Boys otroligt intressanta planering (jag blir förbannad bara jag tänker på hur korkad han var och måste dela med mej av mer bollerier i alla fall) vi ville såklart ge oss iväg tidigt (finns ju många fördelar med det, tex att det blir lite varmt mitt på dagen...) och vi kom iväg ganska tidigt, åkte drygt en timme, så långt det gick att ta sig med bilen. ”Då kan ni väl promenera tillbaka längs väge och komma tillbaka om tre timmar så fixar vi lunch så länge!”. VA?? Nu har vi ju kommit hit för att vi ville komma iväg i tid, inget annat. Efter lite övertalning och tjat så visst kunde de tänka sig det, men gå nu iväg en halvtimme iaf så förbereder vi lite bröd och pålägg (och ser till att det samlas riktigt mycket BIN här också så att ni knappt kommer kunna äta HEHEHE). Nja det sista kanske var orättvist, mängden bin vid de platser som normalt användes som lägerplatser eller lunchställen var rent ut sagt helt sinnessjuk. Jag har aldrig någonsin kännt mig så mycket som en biodlare som under de här dagarna i Noel Kempff. Som tur var så höll de sig till de platser som det varit svettiga människor och lämnat mumsiga saltspår på (salt är en bristvara för djur och insekter i tropikerna) även levande svettiga människor var ju såklart attraktiva och vi var konstant täckta av mumsande bin, ganska enerverande faktiskt. Jag klarade mig med bara ett stick men det var ju andra som råkade mer illa ut... När det sen var dags att ge sig iväg så tyckte Bongo att han skulle gå först så han och hans flickvän tillika kock brakade iväg genom skogen, där rök våra chanser att se vilda djur... Vi såg iofs mer än tillräckligt med pavas (vilda kalkonfåglar som skulle komma att bli resans ”skräpfågel”). Det var sannerligen en mäktig upplevelse att komma upp på mesetan – en annan värld, ”The lost world” som det blev när Conan Doyle skrev utifrån general Fawcetts berättelser från sina äntyrliga upptäcksresor i Bolivia. Nu var det kanske inte en lost world vi träffade på eftersom det i princip var tömt på djur av tjuvjagande narkotikasmugglare och timmerhuggare som verkat i området. På platån möttes vi av ett böljande savannlandskap med palmklädda oaser och floddalar, som kryllade av blågula arapapegojor. Vi råkade (för det var ju iget som Bongo planerat) tajma in arornas hemkomst till en av oaserna precis i solnedgången (det är inte så komplicerat att tajma in för de lämnar sina boplatser i gryningen och kommer hem i skymningen, efter en dags födosök) och fick resans bästa naturupplevelse – ett myller av dessa otroligt spektakulära blågula jättepapegojor som kraxande flög runt parvis och satte sig i palmerna runtomkring oss, helt makalöst, och helt klart resans höjdpunkt.

Vi var ute på några andra spännande nattliga djurspaningsturer också och fick med oss bla tapir, bältdjur, räv, spindelapor och en nattapa. Nästan en myrslok och en styltvargsbajs. Tyvärr så var vi lite för många och delade up oss i två grupper så alla fick inte se allt och vissa hade ju mer otur än andra och fick knappt span på såna där pavas, ens...
Nationalparken är trots allt värd ett besök. Det är långt dit och det är ett ganska eländigt ställe med alla bin och dåligt skött och så, men det är ett äventyr och om man bara lyckas få fram vettigt med förhandsinformation och har tid och kanske egen jeep eller möjligen cyklar så får man med sig ett stort äventyr och en upplevelse för livet. Vi missade en av huvudattraktionerna i den delen av parken vi besökte (eftersom Bongo sa att det inte gick att ta sig dit, vilket det enligt andra besökare vi mötte visst gick) ett vattenfall mitt inne i primär regnskog, med kanske ännu större möjligheter att se vilda djur än där vi var. Vi hade helt enkelt en guide som antingen inte visste vad han sysslade med eller som inte var intresserad av att ge oss bästa möjliga upplevelse – tråkigt, men tack vare att vi hade tur så fick vi trots allt med oss ett par fantastiska upplevelser med oss hem.

Apolobamba

Cordillera Apolobamba är den nordligaste och mest avlägsna delen av Andernas östra sträckning genom Bolivia. En god dagstur i buss på ”vägar” som inte ser särskilt mycket trafik, genom byar som sällan ser utlänningar, eller för den del besökare utifrån över huvud taget, tog oss till Pelechuco – huvudort i norra Apolobamba. Vi hade lyckats sådär med tajmingen av vår resa för det var såklart byfest när vi kom dit och mulföraren var inte i så god form när vi ville ge oss iväg. Stackars Guzmán, vår guide från El Choro trek hade inte flyt den här gången heller och vi såg ut att bli utan bärdjur den här vandringen också. Bara det att den här gången hade det inte blivit någon vandring överhuvudtaget utan djur leden håller sig mestadels över 4000 meter och flera pass över 5000 skall passeras. Till slut, efter en riktigt härlig runda med mycket ”bol”-diskussioner och försök till att nå in i problemets kärna och förstå varför det inte gick att få fram bärdjur så dök det till slut upp några hästar i alla fall. Ännu en härlig Boliviaupplevelse! Så några timmar försenade kom vi i alla fall iväg och kunde ta de första stegen på en av Bolivias finaste och kanske högsta vandringsleder, fem dagar genom glesbefolkade bergstrakter som inte ser många turister, vi mötte två och såg två på långt håll under vår femdagars vandring! En vandring som gick genom ett fantastiskt vackert bergslandskap med glaciärtäckta toppar strax under 6000 meter höga, böljande gräsklädda kullar och svart klippa inhöljt i mer eller mindre permanent dimma. Vi passerade förbi några spridda hus där det bodde en och annan människa med sina lamor eller alpackor och härdade ut det tuffa livet i bergen och vi gick också igenom ett par små byar med lite människor, men annars var det verkligen öde, fast med spår av människor, stigens hela sträckning var tidigare välanvänd av befolkningen i området, men nu mest turister, lamor och alpackor. Längs vägen såg vi förutom llamor, alpackor, får och getter även ett par kondorer, varav en på ruskigt nära håll - de är verkligen mäktiga där de sveper fram med sitt feta vingspann.



































































Ravinen bakom Eugenia tog vi oss ner för tillsammans med hästarna, otroliga djur!