Camino del Choro

Äntligen en vandringstur! Efter alldeles för många veckor i La Paz längtar kroppen sig trött efter fria vidder, tysta nätter, och frisk luft! ”Choro trail”, är La Paz närmaste inka-led, starten når man bara en dryg timme med bil från downtown Sopocachi! 4860 meter över havet börjar utförslöpan som vi skall snubbla, halka och rullgrusa ner för under tre dagar. Strålande sol och en molnfri himmel samt en svag men isande kall vind kyler ner oss i passet medan vi inväntar mulorna och att kaffet skall koka upp (Gevalia kokkaffe som en vänlig själ släpat hit för nästan ett år sen, tack Josef!). I med en skvätt kallt i pipen och sen är njutningen fullkomlig – kall vind i nacken och en makalös vy över snöklädda Ander fulländas av den gudomliga bruna drycken och den påtagliga tystnaden efter att det dånanade jetmotor-köket tystnat – äntligen på väg!
Nej, det blev inga mulor och inte heller det önskade alternativet med tre bärare gick i uppfyllelse, inte helt oväntat kanske, men det kändes av någon anledning som att det skulle bli lite annorlunda med señor Guzmán, men inte så. Nåväl, vi fick axla lite mer än vi tänkt och guiden Guzmán och hans fru Eugenia och den enda bäraren Luis som behagat dyka upp fick slita lite hårdare. Vi som gett oss in på den här turen var jag, Emma, dansk-Rune och våra franska vänner Olivier och Guillemette. Tre dagar och 3600 meters fallhöjd borgar för en riktig knädödartur och nu utan den bärhjälp vi hoppats på kommer det att bli tufft för våra gamla knän. I stenökenlandskapet runt passet där vi stod med kaffekopparna i hand verkade inte finnas mycket till mulor att hämta så det var bara att bita ihop och dela på bördan. Enligt Guzmán skulle det ansluta mulor eller bärare längre ner i dalen, men eftersom det just denna helgen firades ”día de la madre” var det tydligen ingen som hade lust att släppa ölflaskorna och slita med vår packning. Så trots Guzmáns ansträngningar så fick vi inte någon extra hjälp.
Det gick brant utför och vi hade snabbt trillat ner nästan 1000 meter till några gamla Inkaruiner som utgjorde en campingplats för dåtidens varutransportörer, leden användes då för att transportera varor, främst frukt och grönsaker från det tropiska Yungas-området till högplatån och potatis och quinoa från högplatån och ner i djungeln. En väg som utifrån det arbete som lagts ned på att stenlägga, bygga murar och hugga ut vägen i bergsidorna måste ha varit väldigt betydelsefull. Vissa sträckor utgjordes leden av upp till tre meter bred välbevarad perfekt stenlagd väg, lättvandrat och imponerande. Inkorna måste haft mycket folk till förfogande för att konstruera vägar som den här helt utan maskiner.
En av nackdelarna med att gå med guide är att man inte får bestämma själv, så första natten skulle såklart tillbringas på en välordnad "campingplats", inte på en av alla de fantasitiska tältplatser vi gick förbi längs vägen. Det finns såklart vissa fördelar med att alla vandrare sover på samma plats, man minskar slitaget på naturen längs leden och risken för rån är mindre, det senaste enligt vår guide. Rånrisken känndes i vilket fall som väldigt låg – de enda människor vi mötte var andra vandrare eller bybor som släpade tunga lass till nån konstruktion längs med leden. Problemet med många av de finfina naturliga tältplatserna vi såg kan däremot vara tillgången på vatten, som kanske inte alltid är så bra uppe på bergssidorna. Så, bekvämt och trångt, och lite tråkigt eller lite bökigare men lugnare och mer storslaget i det fria – utan guide kan man i alla fall välja själv. Eftersom vi hade fått löfte om bärdjur så hade vi burit med oss en del godsaker som vi inte annars släpat på. Färska frukter, grönsaker, ostar och en flarra Chilenskt Pinot noir gjorde middagen efter första dagens vandring till en riktigt trevlig njutning under en stjärnklar himmel, i sällskap av tre otroligt söta små kattungar som girigt slickade i sig resterna av ostar och grädde!
Morgonen därpå var bördan bra mycket lättare för alla inblandade och vi fortsatte med spänstiga steg genom ett nu mycket grönare, lummigare och lite mer kulligt än andinskt bergigt landskap. Växtligheten längs stigen var en prunkande grönska som omslöt vandraren och bara bitvis släppte fram de vackra vyerna ner i dalgången. Men, när de väl kunde skönjas genom grönskan var det fantastiska vyer över berg och raviner i grönblåa nyanser i morgonsolen. Guiden höll tyvärr ett på tok för högt tempo så det fanns inte mycket tid för att stanna till, fota och spana efter fåglar i träden. Tack vare Emmas smått otroliga förmåga att få syn på djur och blommor så fick vi i alla fall en stund med en tjusig kolibri bara ett par meter från stigen och den lät mig snällt byta objektiv och skjuta av ett par exponeringar innan den fick nog av uppmärksamheten och flög sin väg!
Dagen fortsatte nedför backarna till lunch som vi kunde njuta av tillsammans med sandflugorna vid en fors som oemotståndligt inbjöd till ett iskallt fotbad – väldigt skönt för ömma fötter och trötta vader, men samtidigt oemotståndligt för de elaka sandflugorna som aldrig missar ett tillfälle att plåga en stackars vandrare (klådan efter sandflugebett är obeskrivlig och för en vanlig dödlig inte något man kan ignorera så följderna blir därefter sönderkliat blodiga...). Señor Guzman lyckades fånga en pytteliten forell på sitt medhavda metspö och denna skulle vi sen komma att få dela på till efterrätt! Efter lunch bjöd vandringen på lite välkommet motlut – uppförsbacke är en frälsning när man bara gått utför, utför. Otroligt skönt att få använda sig av några andra muskelgrupper som omväxling till vaderna, som verkligen fick slita i branterna.
Till akompanjemang av ett lätt regn kom vi sent på eftermiddagen fram till andra dagens lägerplats. I sällskap av två överenergiska småungar skulle vi försöka slå upp tälten och hålla dessa fria från klåfingriga händer och trampande småfötter. Detta undanfösande fortsatte sedan under matlagningen. Och under intagandet av middagen...

Sista dagen började tidigt, med frukostlagning i mörker för att vi skulle komma iväg innan det blev för hett, nu var vi nere under 2000 meters höjd och värmen fram på dagen skulle visa sig vara påtaglig. Morgonen var fuktig och klar och en bit ner längs stigen strilade solstrålarna trollskt genom daggvåta blad vilket förstärkte den redan påträngande grönskan till magiska nivåer. Strax efter ”gringodödartrapporna” - en rejäl stigning som jag bara upplevde som en lättnade efter alla rullgrusutförslöpor kom vi fram till en av ledens attraktioner: en gammal immigrerad japan som byggt sig ett litet paradis intill stigen. Där för han loggbok över alla som passerar och delar med sig av sina bilderböcker som han fått av passerande vandrare från världens alla hörn. Nästan, för han hade ingen bok från Sverige så Rune och Olivier och Guillemette fick ta del av gubbens böcker om Danmark och Frankrike medan vi fick stå med skammens rodnad på kinderna. (Om någon har lust att skicka en bok med fina turistbilder från Sverige så skall vi se till att den kommer fram till señor Tamiji.)
Efter ytterligare tre timmars tung nedförsbacke var vi framme i den lilla byn Chairo där vi äntligen fick i oss en sen lunch bestående av bröd, avokado, resterna av våra ostar, lamakorv och ett par kalla bolivianska öl – en gudomlig avslutning på en tuff sista dag, som mest kändes som en transportsträcka, och inte så mycket njutning, tyvärr. Från Chairo ordnade Guzmán med transport till Coroico varifrån vi tog en buss tillbaka till La Paz. Nu har den ”nya” vägen öppnats på riktigt så man slipper resan på det som tidigare var världens farligaste väg vilket är riktigt skönt. Den gamla vägen trafikerades av på tok för många lastbilar och bussar och den smala grusvägen flankerades av en flera hundra meter djup ravin och bussar och bilar trillade titt som tätt ner i ravinen. Nu är det nästan bara adrenalinsökande mountainbike-cyklare som susar ner för ”dödens väg” - numera utan mötande trafik!