måndag, juni 18, 2007

Sajama 6543 m.ö.h.

Redan när jag tog det första steget från parkeringen kände jag att det här skulle bli det jobbigaste jag gjort, nånsin. En fullastad ryggsäck och lagom motlut i två och en halv timme från 4200 till 4700 tog rätt rejält på kraftreserven. Det var i alla fall en otroligt vacker anmarsch till baslägret. Med en porlande bäck längs med stigen och Sajamas mäktiga vulkankon och toppglaciär 6543 m.ö.h. hela tiden i blickfånget. Jaha nu hade man alltså hamnat här, det hela hade gått lite snabbare än planerat och jag hade inte riktigt fattat vad jag gett mig in på, så jag var ärligt talat rätt nervös. Och bergets hänsynslöst mäktiga uppenbarelse gjorde inte situationen lättare att handskas med - från den relativt plana altiplanon på 4000 meters höjd så skjuter Sajama upp som en gigantisk sockertopp till drygt 2500 meter över omgivande landskap. Som vanligt så var förhandsinformationen lite knapp, man måste verkligen dra varenda stavelse ur folk för att inte drabbas av överaskningar. Nej,nej -det är inte långt att gå till baslägret. Visst - allt är relativt såklart, tre timmar är ju inte långt, men det är längre om man släpar på tält, klätterutrustning, tung mat och vatten. Trött och ledbruten kom jag iaf fram till baslägret och det var ett snyggt placerat läger med en artesisk källa som bubblade upp vatten nedanför en gigantisk alluvialkon, till lycka för en geolog! Och Sajama som majestätiskt tornade upp sig längst in i dalen, med helt galna färgskiftningar i klippväggarnas vulkaniska lager gav dalen en lätt marsiansk touch. Känslan av att befinna sig i rymden förstärktes av den tunna luften. Jo, jag är verkligen glad att jag slipper spela fotboll häruppe. Men det var det andra som skulle göra. På närmare 6400 meters höjd skulle ett gäng av La Paz bergsguider spela en match för att visa Fifa att det visst går att spela på höjden, det är bara bad-brassarna som är gnälliga och inte tål att komma hit... (I ett av de senaste numren av fotbollstidningen OFFSIDE finns ett något sensationistiskt, men ganska underhållande reportage om ett brasilianskt lags resa och spel i Bolivia) Bergsuidernas match skulle jag såklart fota, tanken var att bilder från en sån händelse åtminstone till viss del skulle kunna fiansiera kostnaderna för klätterturen. Så, här satt jag nu, utmattad redan i baslägret. Konstigt nog hade jag inte kännt mig helt i form senaste tiden, vilket jag tyckte att jag borde vara efter två månader i La Paz utan sjukdomar och före det två och en halv månads semle-uppladdning med nästan 11 kilos viktökning i Sverige...

Vi skulle inte fortsätta till höghöjdslägret på 5650 meter förrän förmiddagen därpå så jag hade tid att återhämta mig lite i alla fall. Konstigt nog så sov jag inte mycket den natten, jag har inte haft problem med att sova på så pass "moderata" höjder som baslägrets 4700 m.ö.h. tidigare, men jag var rätt nervös inför den här klättringen, Sajama är inte ett berg man bara promenerar upp för hursomhelst. Det är inte alls tekniskt komplicerat, men höjden och en väldigt ansträngande anmarsch på vulkaniskt rullgrus är ökänt besvärligt. Efter mitt livs största portion havregrynsgröt med russin (en i princip helt full liten Trangia-gryta!!!!) gav vi fram på förmiddagen oss i sakta mak iväg mot "campo alto". Vi passerade efter kanske en timme förbi den plana yta där president Evo skulle spela sin "protestmatch" dan därpå, förberedelserna pågick för fullt och man monterade mål och målade kantlinjer. Det är fullkomligt häpnadsväckande vilket hallå det har blivit runt FIFA:s förslag att sätta stopp för internationella matcher på hög höjd, det ena protest-spektaklet avlöser det andra i Bolivias (för ovanlighetens skull) fullkomligt enade kamp. Argumenten från Bolivias sida kanske inte alltid är så välformulerade och det är väl ingen som ifrågasätter landets egna invånares förmåga att spela boll på den höjd de växt upp på , självklart kan de som är vana vid höjden sporta här. Men för folk som kommer från havsnivån och inte har möjlighet att acklimatisera sig så presterar man såklart långt ifrån sin normala nivå. Och så kan man ju ifrågasätta spel på vissa andra platser på planeten också, pga tex hög värme eller luftföroreningar (Mexico City tex). (Det finns ju folk som utnyttjar höjden för egen vinning också, nyligen sattes ett världsrekord i cykel på en velodrom i La Paz - det går snabbare här pga lägre luftmotstånd).

Klättringen upp till "campo alto" tog ungefär sex timmar och var verkligen så jobbig som man kan föreställa sig att det är att klättra i brant rullgrus med en välfylld (om än optimerad) ryggsäck på ryggen. Enda fördelen med den jobbiga klättringen skulle visa sig vara att jag trots höjden skulle kunna sova ordentligt åtminstone några timmar den natten. Väl framme så började en syssla som konstant skulle pågå ända tills vi fick krypa in i tältet. Tältet ja, ett svenskt fjälltält väl tilltaget för storvuxna svenskar med rejäla absider för att skydda packningen mot svenskt oväder är på intet sätt optimalt på trånga andinska höghöjdsläger, så det blev en improviserad uppslagning och en bön om en vindstilla natt...
Efter att ha slumrat några timmar och levt ett par intensiva höghöjdsdrömmar (de blir betydligt mer påtagliga på höjden!) så var det vid tretiden dags att borsta undan frosten runt öppningen och kliva upp. Och elda på köket för att värma på lite... blåbärssoppa!! Skulle den medsläpade svenska soppan användas nån gång så var det nu när rejält med energi verkligen behövdes! Den första biten av toppförsöket fortsatte lite i samma rullgrusanda, men nu var marken frusen och på det hårda gruset lösa rullstenar, rent överdjävligt besvärligt, men vi kom snart upp på snö och det blev bättre. Pga den hårda vinden som gjort Sajama ökänt bildar snön upp till 50 cm vertikala skivor som står upp från branterna. I bästa fall fina trappsteg, i sämsta fall förrädiska, bristande flak som man trampar igenom. Den bökiga klättringen fick mig att desperat längta efter fast packad glaciäris eller snö, den osäkra början på klättringen tog hårt på krafterna och när vi till slut kom upp til fast snö var det en rejäl lättnad. När stegjärnen väl satt på plats gick det betydligt lättare. Ett par lite brantare passager och några klippartier forcerades innan vi kom upp i ett helt galet snö/is-landskap som i den låga morgonsolen var fullkomligt makalöst vackert (jo jag hade krafter kvar att njuta, men kameran orkade jag inte få fram). Det var brant, men inte för brant för att gå obehindrat upprätt, men började bli väldigt väldigt jobbigt. Jobbigt på ett mycket speciellt sätt, inte jobbigt på ett sätt att det gick att ta i och anstränga sig, utan jobbigt som att det över huvud taget inte gick att göra något åt saken. När jag inte orkade mer proppade jag i mig en dubbelnougat och njöt lite av utsikten innan jag orkade med kanske 27 steg till innan nästa vilopaus, fem steg till, vila, tre steg, viiiiila och sen teckande jag åt José att det var dags, dags att gå ner, men han missuppfattade och fortsatte uppåt. Okej då jag kör lite till tänkte jag. Två steg, fan det gååår inte, ryckte i repet, José stannade, ner på knä och hängvila med huvvet på isyxan. Nej nu går det bara inte mer....

Under nedklättringen kände jag mig fullkomligt kraftlös och det kändes som ett bra beslut att ha vänt om. Hade jag fortsatt högre hade nedklättringen blivit totalt okontrollerad och farlig. José var i såklart i god form och säkrade mig när det behövdes. Väl tillbaka i campo alto kom krafterna ganska bra tillbaka och jag brassade mer blåbärssoppa och havregryn, medan vi vilade i den stekande solen.
Vi hade inte sett något av guiderna som skulle upp och spela och funderade på om de kanske hade tagit en annan väg upp. Det mest troliga var att det hade blivit inställt eller skitit sig på något sätt. Det var synd, för deras ljussken uppför berget hade kanske gett mig lite extra krafter, kanske... Vid bergets fot pågick i alla fall fotbollsfestligheterna för fullt, Evo och kompani hade slagit på stort och det var mycket folk som hade engagerat sig och tagit sig dit för att se presidenten spela. Vi hade fin överblick uppifrån, men orkade inte bry oss så mycket om det hela. Efter att fullkomligt okontrollerat ha lyckats överleva rullgrussurfingen ned för vulkanen så passerade vi fotbollsfesten under dess slutskede och Evo dansade traditionell runddans med bybefolkningen ackompanjerad av byorkesterns panflöjter och trummor. Vi väckte en del uppmärksamhet och den orimligt långe gringon fick ställa upp på ett par gruppbilder... Sen gick det snabbt ned till baslägret och vi fick i oss rejält med potatismos, smör och burkkorvar innan jag kunde krypa ner i sovsäcken och njuta 14 timmars dunsäcksvila! Sen var det bara en nätt promenad ner till vägen och den beställda transporten. Via några timmar i de behagligt varma källorna en liten bit bort... (klicka på bilden nedan för att se ungefär vart vi klättrade, ingen GPS...)

Gran Poder

Gran Poder som i år hölls den 2 juni är La Paz, och kanske hela Andernas största gatufest. Drygt 30 000 dansare och musiker paraderar genom La Paz gator i ett enda långt karnevalståg. Till skillnad från under karnevalen "karnevalen", då man bör hålla sig inomhus för att slippa bli genomblöt av vattenballonger, vattenpistoler och färgskumspray så var det nu bara genuint väldigt god stämmning. Man hade satsat hårt på en kampanj för att hålla nere ölkonsumtionen (och det lokala ölmärket "Paceña" låg bakom drygt 100% av all sponsring och hade reklambanderoller precis överallt...), men fram på eftermiddagen var det såklart många som ville veta var gringon kom ifrån... Otroligt mycket glädje och trots att jag ofta stod i vägen för att få de coolaste vinklarna väldigt lite sura miner. Jag hade ju lagt en hel dag av resande fram och tillbaka mellan diverse felaktiga adresser för att få en officiell ackreditering som fotograf, vilket visade sig vara helt meningslöst, det var fritt fram i vilket fall som helst. Fler bilder finns i portfolion, länk till höger.

tisdag, juni 05, 2007

Camino del Choro

Äntligen en vandringstur! Efter alldeles för många veckor i La Paz längtar kroppen sig trött efter fria vidder, tysta nätter, och frisk luft! ”Choro trail”, är La Paz närmaste inka-led, starten når man bara en dryg timme med bil från downtown Sopocachi! 4860 meter över havet börjar utförslöpan som vi skall snubbla, halka och rullgrusa ner för under tre dagar. Strålande sol och en molnfri himmel samt en svag men isande kall vind kyler ner oss i passet medan vi inväntar mulorna och att kaffet skall koka upp (Gevalia kokkaffe som en vänlig själ släpat hit för nästan ett år sen, tack Josef!). I med en skvätt kallt i pipen och sen är njutningen fullkomlig – kall vind i nacken och en makalös vy över snöklädda Ander fulländas av den gudomliga bruna drycken och den påtagliga tystnaden efter att det dånanade jetmotor-köket tystnat – äntligen på väg!
Nej, det blev inga mulor och inte heller det önskade alternativet med tre bärare gick i uppfyllelse, inte helt oväntat kanske, men det kändes av någon anledning som att det skulle bli lite annorlunda med señor Guzmán, men inte så. Nåväl, vi fick axla lite mer än vi tänkt och guiden Guzmán och hans fru Eugenia och den enda bäraren Luis som behagat dyka upp fick slita lite hårdare. Vi som gett oss in på den här turen var jag, Emma, dansk-Rune och våra franska vänner Olivier och Guillemette. Tre dagar och 3600 meters fallhöjd borgar för en riktig knädödartur och nu utan den bärhjälp vi hoppats på kommer det att bli tufft för våra gamla knän. I stenökenlandskapet runt passet där vi stod med kaffekopparna i hand verkade inte finnas mycket till mulor att hämta så det var bara att bita ihop och dela på bördan. Enligt Guzmán skulle det ansluta mulor eller bärare längre ner i dalen, men eftersom det just denna helgen firades ”día de la madre” var det tydligen ingen som hade lust att släppa ölflaskorna och slita med vår packning. Så trots Guzmáns ansträngningar så fick vi inte någon extra hjälp.
Det gick brant utför och vi hade snabbt trillat ner nästan 1000 meter till några gamla Inkaruiner som utgjorde en campingplats för dåtidens varutransportörer, leden användes då för att transportera varor, främst frukt och grönsaker från det tropiska Yungas-området till högplatån och potatis och quinoa från högplatån och ner i djungeln. En väg som utifrån det arbete som lagts ned på att stenlägga, bygga murar och hugga ut vägen i bergsidorna måste ha varit väldigt betydelsefull. Vissa sträckor utgjordes leden av upp till tre meter bred välbevarad perfekt stenlagd väg, lättvandrat och imponerande. Inkorna måste haft mycket folk till förfogande för att konstruera vägar som den här helt utan maskiner.
En av nackdelarna med att gå med guide är att man inte får bestämma själv, så första natten skulle såklart tillbringas på en välordnad "campingplats", inte på en av alla de fantasitiska tältplatser vi gick förbi längs vägen. Det finns såklart vissa fördelar med att alla vandrare sover på samma plats, man minskar slitaget på naturen längs leden och risken för rån är mindre, det senaste enligt vår guide. Rånrisken känndes i vilket fall som väldigt låg – de enda människor vi mötte var andra vandrare eller bybor som släpade tunga lass till nån konstruktion längs med leden. Problemet med många av de finfina naturliga tältplatserna vi såg kan däremot vara tillgången på vatten, som kanske inte alltid är så bra uppe på bergssidorna. Så, bekvämt och trångt, och lite tråkigt eller lite bökigare men lugnare och mer storslaget i det fria – utan guide kan man i alla fall välja själv. Eftersom vi hade fått löfte om bärdjur så hade vi burit med oss en del godsaker som vi inte annars släpat på. Färska frukter, grönsaker, ostar och en flarra Chilenskt Pinot noir gjorde middagen efter första dagens vandring till en riktigt trevlig njutning under en stjärnklar himmel, i sällskap av tre otroligt söta små kattungar som girigt slickade i sig resterna av ostar och grädde!
Morgonen därpå var bördan bra mycket lättare för alla inblandade och vi fortsatte med spänstiga steg genom ett nu mycket grönare, lummigare och lite mer kulligt än andinskt bergigt landskap. Växtligheten längs stigen var en prunkande grönska som omslöt vandraren och bara bitvis släppte fram de vackra vyerna ner i dalgången. Men, när de väl kunde skönjas genom grönskan var det fantastiska vyer över berg och raviner i grönblåa nyanser i morgonsolen. Guiden höll tyvärr ett på tok för högt tempo så det fanns inte mycket tid för att stanna till, fota och spana efter fåglar i träden. Tack vare Emmas smått otroliga förmåga att få syn på djur och blommor så fick vi i alla fall en stund med en tjusig kolibri bara ett par meter från stigen och den lät mig snällt byta objektiv och skjuta av ett par exponeringar innan den fick nog av uppmärksamheten och flög sin väg!
Dagen fortsatte nedför backarna till lunch som vi kunde njuta av tillsammans med sandflugorna vid en fors som oemotståndligt inbjöd till ett iskallt fotbad – väldigt skönt för ömma fötter och trötta vader, men samtidigt oemotståndligt för de elaka sandflugorna som aldrig missar ett tillfälle att plåga en stackars vandrare (klådan efter sandflugebett är obeskrivlig och för en vanlig dödlig inte något man kan ignorera så följderna blir därefter sönderkliat blodiga...). Señor Guzman lyckades fånga en pytteliten forell på sitt medhavda metspö och denna skulle vi sen komma att få dela på till efterrätt! Efter lunch bjöd vandringen på lite välkommet motlut – uppförsbacke är en frälsning när man bara gått utför, utför. Otroligt skönt att få använda sig av några andra muskelgrupper som omväxling till vaderna, som verkligen fick slita i branterna.
Till akompanjemang av ett lätt regn kom vi sent på eftermiddagen fram till andra dagens lägerplats. I sällskap av två överenergiska småungar skulle vi försöka slå upp tälten och hålla dessa fria från klåfingriga händer och trampande småfötter. Detta undanfösande fortsatte sedan under matlagningen. Och under intagandet av middagen...

Sista dagen började tidigt, med frukostlagning i mörker för att vi skulle komma iväg innan det blev för hett, nu var vi nere under 2000 meters höjd och värmen fram på dagen skulle visa sig vara påtaglig. Morgonen var fuktig och klar och en bit ner längs stigen strilade solstrålarna trollskt genom daggvåta blad vilket förstärkte den redan påträngande grönskan till magiska nivåer. Strax efter ”gringodödartrapporna” - en rejäl stigning som jag bara upplevde som en lättnade efter alla rullgrusutförslöpor kom vi fram till en av ledens attraktioner: en gammal immigrerad japan som byggt sig ett litet paradis intill stigen. Där för han loggbok över alla som passerar och delar med sig av sina bilderböcker som han fått av passerande vandrare från världens alla hörn. Nästan, för han hade ingen bok från Sverige så Rune och Olivier och Guillemette fick ta del av gubbens böcker om Danmark och Frankrike medan vi fick stå med skammens rodnad på kinderna. (Om någon har lust att skicka en bok med fina turistbilder från Sverige så skall vi se till att den kommer fram till señor Tamiji.)
Efter ytterligare tre timmars tung nedförsbacke var vi framme i den lilla byn Chairo där vi äntligen fick i oss en sen lunch bestående av bröd, avokado, resterna av våra ostar, lamakorv och ett par kalla bolivianska öl – en gudomlig avslutning på en tuff sista dag, som mest kändes som en transportsträcka, och inte så mycket njutning, tyvärr. Från Chairo ordnade Guzmán med transport till Coroico varifrån vi tog en buss tillbaka till La Paz. Nu har den ”nya” vägen öppnats på riktigt så man slipper resan på det som tidigare var världens farligaste väg vilket är riktigt skönt. Den gamla vägen trafikerades av på tok för många lastbilar och bussar och den smala grusvägen flankerades av en flera hundra meter djup ravin och bussar och bilar trillade titt som tätt ner i ravinen. Nu är det nästan bara adrenalinsökande mountainbike-cyklare som susar ner för ”dödens väg” - numera utan mötande trafik!