Ner i Zongo

Nu var det länge sen jag skrev igen, men det kommer snart mer! Vi har varit ute på ett par spännande turer som jag lovar dela med mig av. Först ut en finfin cykeltur med Micke och Rune:














Valle de Zongo, Zongodalen, börjar precis bakom Refugio Huayna Potosi, den legendariske Doctor Hugo Barrios baslägerstuga vid Huayna Potosi´s fot. För att vi skulle få ordentligt med fallhöjd så påbörjade vi vår downhillcykling lite högre, nämligen på Chacaltaya, berget med världens högst belägna skidlift.

Efter den senaste tidens växthuseffekt är det tyvärr inte mycket kvar av glacären man åkte skidor på för bara några år sedan. Jag var där för drygt ett år sedan och tog mig ner med skidor på fötterna men upplevelsen ligger på ett annat plan än åkningen, kan man väl säga. Medan guiden och chaufören lastade av cyklarna laddade jag, Micke och Rune med att försöka få i oss tillräckligt med syre för att trampa runt och kontrollera att cyklarna var redo för den första branten. Det känndes verkligen att vi befann oss på drygt 5200 möh så det blev en ganska kort kontroll innan vi överlät åt gravitationen göra grovjobbet åt oss.
Den första biten var fantastisk åkning, tekniskt på eller en bit över min nivå, nedför en i princip ospårad bergssida, det fanns en antydan till stig i början, men den gav snart upp och det övergick i grus, sten och klipphäll. Och det var bitvis brant så det räckte för att få mig att välja att ta mig ner till fots istället, ett fall hade inte slutat lyckligt... Och så kunde jag ge de fantastiska omgivningarna lite uppmärksamhet, det snöklädda 6088-meter Huayna Potosi, illgröna mineralrika sjöar och altiplanon och Titikakasjön långt där nere – en otrolig inramning till ett galet åk!

Alltför snart var branten slut, vi kom ner till en gammal gruvväg och hastigheten höjdes något och vi passerade ett litet lertegelhus där några envetna gruvarbetare som ännu inte lämnat det mer eller mindre uttömda gruvområdet härdade ut. Vi var snart nere i den övergivna spökgruvbyn Milluni där diverse föroreningar färgade slagghögar, mark och vattendrag i skarpa färger och sönderrostade installationer och raserade byggen kantade vägen, en galen miljö. Här lastade vi upp på jeepen för att slippa uppförsbacken och körde kanske tio minuter till Refugio Huayna Potosi där vi laddade upp inför nästa brant, här faller det snabbt ca femhundra meter så trots serpentinvägen var det bitvis riktigt brant och på rakorna nådde vi den här turens kittlande maxfart - skitsnabbt.
Väl nere i dalen flackade det upp ordentligt och fick till och med sänka oss till att trampa på lite själva också, högst besvärligt.. Det var mest grusväg, men några korta partier kunde vi gena på stigar och få lite spännande single-track åkning också. Ett par riktigt tekniska partier med mycket sten och block att snirkla sig ner igenom var grymt roliga som lite omväxling till den rena fartupplevelsen på vägen. Från snöklädda toppar och snö på vägen så blev det hela tiden varmare, fuktigare och grönare runt omkring oss ju längre ner vi kom. Dalen smalnade av och vägen fick mindre och mindre utrymme och på dalsidan blev det brantare och brantare och längre ner till botten.

Så småningom passerade vi igenom bananplantager och några byar som av de nyfikna blickarna att döma inte stördes av utomjordingar på fullfjädrade monstercyklar särskilt ofta. Kulturkrocken när man susar förbi på en 20 000-kronorscykel i integralhjälm och goretex-kläder är ganska intensiv, det är en högst bizzarr upplevelse. Snopet snabbt var vi nere i dalen där vägen korsade floden och började snirkla sig upp på andra sidan, vi var nere på 1 500 meters höjd och hade med (nästan) bara gravitationens hjälp tagit oss ner 3 700 meter på knappt 5 timmar och var rejält slut i underarmar och lår. Nu återstod bara nästan lika lång tid i jeepen uppför samma väg och tillbaka till La Paz...