söndag, maj 06, 2007

Colca Canyon

Ett av målen med weekend-resan till Peru var Colca canyon. Colca är en dalgång som övergår i ravin, världens djupaste om man får tro reklamen. Vi reste till Arequipa, Perus vita stad, en resa som tar runt 10 timmar från La Paz, om det går bra, och det gjorde det faktiskt den här gången. Efter en resa till Sucre, Bolivias andra huvudstad, kom jag tillbaka till La Paz klockan sju på morgonen (före utsatt tid – helt otroligt) och bussen till Arequipa skulle gå klockan åtta och jag var tvungen att packa om! Jag fick tag på en taxi och möttes av Alvaros alltid lika trevliga livvakter när jag rusade in i trapphuset samtidigt som jag slet fram saker ur väskorna på jakt efter nycklarna. Livvakterna verkar ha stenkoll på vilka vi är annars borde de ha reagerat på en galning som rusar in i huset kan man tycka (för er som inte vet så bor vicepresident Alvaro på samma våning som vi). Packade om det viktigaste och fick i mig lite gammal yoghurt och en sliten banan i farten... Karin som jag skulle resa med var redan på väg till busstationen för att köpa biljetter. När jag kom tillbaka till busstationen så var det som vanligt... Det finns aldrig någon anledning att hetsa upp sig här, saker och ting tar verkligen den tid de tar och att få iväg en buss, det kan ta sin lilla tid...
När det väl var dags för avfärd så visade sig bussen vara en minibuss och den skulle bara ta oss till gränsen, det ökända Desaguadero. Desaguadero är leriga gator, en flod som är är en gräns, en bro över floden, och en hel del skumt på gång. Vi kom dit alldeles perfekt till marknadsdagen vilket inte gjorde hålan mindre kaotisk, det var saker och rörelse överallt, cykeltaxis, vanliga taxibilar, bussar, minibussar, överlastade kärror, piratkopierade DVD-filmer och Cd-skivor och rader av stånd med pengaväxlare -Cambio dolares, cambio, soles...
Bussbolaget hade i alla fall avtalat vidare transport med ett annat bussbolag, eller de ordnade i alla fall fram biljetter till Arequipa. Något vi lika gärna kunde ha gjort själva och sparat en del pengar, och en del stress – bussskillen kom med biljetterna när vi precis hade börjat oroa oss på riktigt för att vi var blåsta på resan och på våra ryggsäckar som han skulle ta över gränsen åt oss – väldigt orutinerat att lämna ifrån sig sitt bagage. Jaja nu var det ju ingen skada skedd, och kanske fick vi med oss en erfarenhet.
När bussen väl började rulla så startade en febril aktivitet runt omkring oss. Ur stora säckar och bylten rafsades inplastade kläder fram, framför allt var det jeans, som skulle smusslas undan. Här var det kollektiv smugglingsresa på gång! En kvinna bad oss att gömma några par jeans bland våra saker, men jag tyckte att de skulle ta och placera dem under stolsöverdragen istället, något de aldrig verkade ha tänkt på....
Under resan stoppades och genomsöktes bussen av inte mindre än tre tull-patruller, utan att smuggelgodset för den skull uppdagades, men det är klart, eftersom allt emballaget hade kastats ut genom fönstrena längs vägen så fanns det ju inte så mycket som visade på att jeansen var nya, de hade ju dessutom vänt alla ut och in så det fanns inte mycket att gå på för de stackars tullarna...
Väl i Arequipa så väntade nästa äventyr - att ta sig till hotellet som Emma och hennes Nicaraguakollega Lisa väntade på, det var tydligen en helt okänf liten snutt av just den gatan det låg på för vi körde runt, runt utan att hitta, otroligt nog utan att chaffisen hetsade upp sig! Han frågade lugnt efter vägen och vi resonerade oss fram till hur vi skulle hitta – kan låta självklart, men det är inte alla platser på jorden som är sådana...
Arequipa var fint, hotellet ett gammalt kolonialt bygge som drevs av en familj, bestående av ett gäng karaktärsstarka, alternativt karaktärsstarkt karaktärssvaga figurer. Sonen var en trettiårig blandning av Papphammar och mr Bean. Pappan förevisade stolt järnvägsrälsen i taken – jag fattade inte ett smack – järnvägsräls, visst det är säkert lyxigt... men järnvägsräls måste ju innebära stabilitet mot jordbävningar, något som verkar vara vanligt förekommande i detta vulkantäta område. Arequipa omges av ett par perfekta vulkankoner som reser sig ett par tusen meter över stadens nivå. Det är en mäktig syn och bra riktmärken när man rör sig i staden.

Morgonen efter en lugn natt på stan blev vi upphämtade på hotellet och vi slussades, via en utvald, och dyr, souvenir- och godisbutik ut ur staden, mot Colcadalen och Colca-kanjonen. Det var en härlig busstur, tredje dagen på rad som skulle tillbringas i buss - jag har nog slagit mitt bussrekord den här veckan (trots de massiva insatserna i Chile och Argentina runt nyår). Vi passerade genom galna landskap med vulkaner och stenöken upp över pass på nästan 5000 meter där det satt kvinnor och barn i sina finaste traditionella kläder och hoppades på att någon turist skulle förbarma sig över dem och köpa lite souvenirer. Det var ett fantastiskt landskap, men jag hade siktet inställt på ”el Cruz del condor” världens bästa ställe att se kondorer på nära håll! Dit skulle vi inte komma förrän dan därpå så under tiden fick jag hålla tillgodo med vackra vyer, inkaruiner, åsnor och inte minst bad i varma källor i en liten by i närheten av där vi bodde! Det var ordentligt vederkvickande efter allt bussåkande att glida ner i det varma vattnet med huvudet i den svala nattluften!

Tidigt nästa morgon blev vi upphämtade av tursitbussen och guiden bjöd på samma skumma humör hastigt pendlande från övertrevlig till överdrivet otrevlig. -Okey my friends, i dag är första målet Cruz del Condor. En spektakulär lokal att se kondorer stiga på uppvindarna när solen på förmiddagen når ner i ravinen och kommer åt att värma upp luften. -Längst ut på klippan, amigo, där har du bäst sikt åt sidorna och neråt! Joråå det var rätt luftigt därute, och fast vi var tidigt på plats så var det redan trångt på klippavsatserna, men jag hade ju fetast objektiv så det skulle nog gå bra ändå! Buss efter buss släppte av sina turister och det tjattrades friskt på diverse Europeiska språk. Jag kan ju tycka att om man nu reser hit för att titta på kondorer så kanske man kunde koncentrera sig lite på detta istället för prata högt, röka och asgarva – suck... Efter en halvtimmes spanande fick vi syn på dagens första familj som började segla fram och tillbaka långt där nere i dalen, sakta, sakta steg de uppåt, som gigantiska fjärilar seglade (fjärilar seglar ju oftast inte fram, men för mig känndes det ändå som gigantiska fjärilar) de fram och tillbaka – mamma, pappa och en dotter. De håller ihop länge, länge, kanske ända till de ger upp efter kanske 50 år. Ungarna hänger med föräldrarna i fem-sex år, då de blir könsmogna och växlar fjädrar från en jämt mörkbrun till mäktigt svart med vita krage och hannarna vita vingtäckare. Otroligt mäktiga fåglar som i sakta mak glider fram på sitt brutala vingspann (enligt Emma är de särskilt mäktiga när de seglar förbi tiotalet meter bort och sakta vrider på huvudet, lite snett bakåt och gör Sjysstingminen!).
Det var också en otroligt mäktig upplevelse när ungen nyfiken närmade sig den stora ansamlingen människor vid klippans kant och efter att ha passerat förbi några gånger till slut bestämde sig för att sätta sig på en klippa kanske 15 meter bort för att verkligen ta reda på vad det var för konstig samling tvåbeningar där på klippan. Där satt hon och plirade och glodde på oss en liten stund innan hon vecklade ut vingarna, sköt ifrån och och gled iväg igen...