Parque Nacional Noel Kempff Mercado

En dröm går i uppfyllelse: vi är på väg mot nationalparken Noel Kempff Mercado – ett wild life mecca och kanske världens bästa ställe att se jaguar, tapir och ”styltvarg” utanför ett zoo. Fågellivet skall vara rikligt och landskapet någonting i hästväg, helt enkelt en plats jag skulle besöka under vår tid i Bolivia. Nu hade vi besök av Gustav och Johanna och Micke hade besök av sin bror Stefan och hans flickvän Boel, så vi var ett gött gäng och med så många skulle vi väl få ner priset till en rimlig nivå! Trodde vi och alla researrangörer vi pratade med tills de fått tänka till i lugn och ro och kommit på att vi var ju för många för ett litet flygplan och skulle vi flyga två vändor så blev det minsann mer än dubbelt så dyyyrt. Micke och jag och Emma brann ungefär lika mycket för att komma dit så vi la ner en hel del tid på att försöka få till en resa dit utan flyg, vilket iofs hade varit det smidigaste, men med jeep får man å andra sidan mer äventyr... Och så blir det ekonomiskt genomförbart för oss som lever på svallön och sporadiska fotojobb...
Från staden Santa Cruz de la sierra, Bolivias andra stad och säte för Bolivias vita överklass och tidigare politiska elit, numera opposition, tog vi bussen till Concepción en av världsarvsbyarna i Jesuitmissionsområdet. Där skulle vi möta upp med guide och transport från Amboró Tours. Concepción är en mysig liten håla som turistiskt snurrar runt byns 1700-tals kyrka, som faktiskt är precis sådär världsarvsfin. Guiden hittade oss när vi satt och väntade på maten på en av Concepcións få restauranger och han lämnade oss med onda aningar om kommande bollerier...
Jorå, de onda aningarna skulle snart infrias, han visade sig vara en karlakarl av mått, och en turistguide utan ens de grundläggande kvalifiaktionerna man tänker sig hos en person i yrket, brister vi skulle få tampas med under den kommande veckan. Det var fortfarande en bra bit kvar till parken och första dagen gick åt till att skaka sönder och täckas av ett tjockt lager tropiskt damm i en av de två jeepar som vi skulle transporteras i. Jag gjorde de två första passen i den skraltigaste av de två skraltiga bilarna, en rostig Toyota Landcruiser från tidigt 60-tal som inte var tät nånstans vilket gav samtliga i bilen en ny hud- och hårfärg och ett härligt knaster mellan tänderna... Som tur var så hade den en låg maxhastighet så skumpandet blev inte så hårt som det annars hade blivit i en sån skrothög. Det var en lång resa och det hade blivit mörkt en bra stund innan vi närmade oss byn vid nationalparkens gräns, vilket var trevligt för vi fick tillfälle till lite wildlife spotting och strax efter mörkrets inbrott såg vi turens första tapir glida över vägen in i skogen! Det kändes som en väldigt bra början på den här djungelveckan!
Första natten blev en rejält kylig en där vi alla låg och huttrade och sov lite halvkass kan man väl säga (vi trodde att allt som åkte med till djunglen skulle ruttna av den fuktiga djungelluften så vi hade bestämt oss för att lämna våra sovsäckar hemma och istället hyra av researrangören, men de orkade inte plocka fram dem och vi trodde inte att det skulle behövas – vi var ju i tropikerna). Det är ju inte så lätt att veta att det skall var kallt djunglen, och när det blåser upp kall luft från Patagonien så blir det som det blir, riktigt kallt. Och torrt, fast det verkade det vara även utan de kalla vindarna, det hade inte regnat på två veckor och vi som trodde att vi skulle till regnskog. Och det är ju det fast tydligen en torr sån...
Tråkigt men sant så är nationalparken (åtminstone i sin södra del) helt undermåligt skött, husen som det är tänkt att turisterna skall bo i har inte sett nått underhåll på jag vet inte hur länge, det verkar inte som att det finnms någon som är eller iaf tar ansvar för nånting som har med parkens skötsel att göra. Vägarna var kassa och det gick inte att ta sig fram till de attraktioner som skall vara den här delen av parkens stora sevärdheter, stigar fanns det kanppt några och vid de självklara wildlife spotting platserna som ändå fanns var installationerna (en koja i ett träd som skulle kunna vara byggd av en sjuåring) fallfärdiga och hade plats för två personer... Njae det var verkligen ingen höjdare att komm fram till baslägret och se hur illa det var skött. Och den där möjligheten att få sova i säng hade visst blåst bort nån stans på vägen för inte hade Machoguiden (hädanefter Bongo Boy) med sig nycklarna som utlovats. Så det blev till att slå upp tälten inne i en av byggnaderna och det var ju inte så bekvämt med tanke på att liggunderlagen som utlovats var tunna som lakan eller trasiga (det uppblåsbara)... Nej det var så mycket Bollerier på den här turen så jag tänker inte tråka ut er med dem.

Det fanns fina saker också, naturen var fantastisk. I alla fall när vi tagit oss upp till La Meseta - ett 5 gånger femton mil stort platåberg som är utslängt i djunglen. (Eller som rättare sagt höjer sig upp över det omgivande prekambriska peneplanet, precis som Kinnekulle faktiskt. Tyvärr kunde jag inte spåra alla lagerföljder men utifrån ryktena om CIA:s inblandning i narkotikaaffärerna (se bilden på det kraschade narkotikasmugglarplanet) som tagit sin plats på det otillgängliga platåberget så tar jag det inte för otroligt att uttrycket ”USA klockan tre” har förekommit här också (USA kl 3 är en ramsa som barnen i Gössäter vid Kinnekulles fot får lära sig för att memorera lagerföljden i de västgötska platåbergen)). Att ta sig till Mesetan var ett rätt tufft uppdrag och det underlättades ju inte av Bongo Boys otroligt intressanta planering (jag blir förbannad bara jag tänker på hur korkad han var och måste dela med mej av mer bollerier i alla fall) vi ville såklart ge oss iväg tidigt (finns ju många fördelar med det, tex att det blir lite varmt mitt på dagen...) och vi kom iväg ganska tidigt, åkte drygt en timme, så långt det gick att ta sig med bilen. ”Då kan ni väl promenera tillbaka längs väge och komma tillbaka om tre timmar så fixar vi lunch så länge!”. VA?? Nu har vi ju kommit hit för att vi ville komma iväg i tid, inget annat. Efter lite övertalning och tjat så visst kunde de tänka sig det, men gå nu iväg en halvtimme iaf så förbereder vi lite bröd och pålägg (och ser till att det samlas riktigt mycket BIN här också så att ni knappt kommer kunna äta HEHEHE). Nja det sista kanske var orättvist, mängden bin vid de platser som normalt användes som lägerplatser eller lunchställen var rent ut sagt helt sinnessjuk. Jag har aldrig någonsin kännt mig så mycket som en biodlare som under de här dagarna i Noel Kempff. Som tur var så höll de sig till de platser som det varit svettiga människor och lämnat mumsiga saltspår på (salt är en bristvara för djur och insekter i tropikerna) även levande svettiga människor var ju såklart attraktiva och vi var konstant täckta av mumsande bin, ganska enerverande faktiskt. Jag klarade mig med bara ett stick men det var ju andra som råkade mer illa ut... När det sen var dags att ge sig iväg så tyckte Bongo att han skulle gå först så han och hans flickvän tillika kock brakade iväg genom skogen, där rök våra chanser att se vilda djur... Vi såg iofs mer än tillräckligt med pavas (vilda kalkonfåglar som skulle komma att bli resans ”skräpfågel”). Det var sannerligen en mäktig upplevelse att komma upp på mesetan – en annan värld, ”The lost world” som det blev när Conan Doyle skrev utifrån general Fawcetts berättelser från sina äntyrliga upptäcksresor i Bolivia. Nu var det kanske inte en lost world vi träffade på eftersom det i princip var tömt på djur av tjuvjagande narkotikasmugglare och timmerhuggare som verkat i området. På platån möttes vi av ett böljande savannlandskap med palmklädda oaser och floddalar, som kryllade av blågula arapapegojor. Vi råkade (för det var ju iget som Bongo planerat) tajma in arornas hemkomst till en av oaserna precis i solnedgången (det är inte så komplicerat att tajma in för de lämnar sina boplatser i gryningen och kommer hem i skymningen, efter en dags födosök) och fick resans bästa naturupplevelse – ett myller av dessa otroligt spektakulära blågula jättepapegojor som kraxande flög runt parvis och satte sig i palmerna runtomkring oss, helt makalöst, och helt klart resans höjdpunkt.

Vi var ute på några andra spännande nattliga djurspaningsturer också och fick med oss bla tapir, bältdjur, räv, spindelapor och en nattapa. Nästan en myrslok och en styltvargsbajs. Tyvärr så var vi lite för många och delade up oss i två grupper så alla fick inte se allt och vissa hade ju mer otur än andra och fick knappt span på såna där pavas, ens...
Nationalparken är trots allt värd ett besök. Det är långt dit och det är ett ganska eländigt ställe med alla bin och dåligt skött och så, men det är ett äventyr och om man bara lyckas få fram vettigt med förhandsinformation och har tid och kanske egen jeep eller möjligen cyklar så får man med sig ett stort äventyr och en upplevelse för livet. Vi missade en av huvudattraktionerna i den delen av parken vi besökte (eftersom Bongo sa att det inte gick att ta sig dit, vilket det enligt andra besökare vi mötte visst gick) ett vattenfall mitt inne i primär regnskog, med kanske ännu större möjligheter att se vilda djur än där vi var. Vi hade helt enkelt en guide som antingen inte visste vad han sysslade med eller som inte var intresserad av att ge oss bästa möjliga upplevelse – tråkigt, men tack vare att vi hade tur så fick vi trots allt med oss ett par fantastiska upplevelser med oss hem.