Bolivia at an angle

Jacha Avalancha

2007-10-08T09:54:00.001-04:00

Som den fjärde i ordningen gick årets Jach'a Avalancha (stor lavin) av stapeln i Sorata, runt 60 fullfjädrade downhillmonster dominerade Anderna utanför Sorata den här helgen. Vann gjorde 20-åringen Juan Carlos Ybarra från Sucre på lånad cykel och med en bakbroms som la av halvvägs ner. Arrangören Travis kom på andra plats, och en Nya Zeeländare som brukar guida folk ner för världens farligaste väg kom trea. De sista kom ner drygt en timme efter de första. Jag hoppas jag hinner med att köra banan innan Travis åker härifrån i slutet av november, den ser galet fin ut. Mer om cyklingen runt Sorata finns på www.andeanbiking.com

Vernissage Fotoencuentro 2007

2007-09-27T10:48:00.000-04:00

Årets Fotoencuentro är det andra internationella fotomötet som ordnats i La Paz. Det är verkligen foto överallt, mest konstfoto men även en del dokumentärt och journalistiskt, vilket jag tycker är intressantare. Man har även fått hit World Press Photo-utställningen och det måste väl ses som en prestation att få den till Bolivia. Tyvärr var det till kanske 90 procent en orgie i elände, krig och död, inte speciellt roliga bilder, men det fanns undantag, bla ett av de svenska bidragen var väldigt färgglada och upplyftande och hoppfulla bilder, en trevlig kontrast till allt svart...
Jaja, nu var det ju MIN vernissage det skulle handla om. I en samlingsutställning på Museo Costumbrista under namnet ”Gente como uno” eller ungefär ”Folk som du” har jag med en serie på sju bilder från ett reportage om drag queen-gruppen Familia Galan, eller "Las Divas" som de jag fotat kallar sig numera. Jag följde dem med kameran under en kväll från det att de började transformera sig (göra om sig till sitt alter ego) till att vi lämnade det sista stället sent på natten. De väcker onekligen en hel del uppståndelse i sina kreativa utstyrslar, särskilt här i ett land där den katolska kyrkans konservativa idéer är norm. Jo, sju bilder från kvällen hade jag fått plats att hänga på utställnigen, men jag körde en loopad show med 80 bilder på datorn oxå för jag gillar dem och tycker att alla skall få se... Divorna Maria-Pia och Sasete var på vernissagen och gav den där lilla extra glamouren till tillställningen som öppnades med lite lagom påtvingat tradiga tal av museets chef och nån kulturgubbe från kommunen... Alla jag känner härnere var bjudna och det var många som kom, kul att så många kompisar och bekanta tog sig dit trots att museet ligger långt från allas arbetsplatser och att vernissagen fått den tveksamma tiden mitt på dan... Fotoencuentro 2007 rymmer drygt femtio (!) utställningar så det är många invigningar som skall hinnas med under de tre veckor det pågår. Flera av de andra sju fotograferna var unga (yngre) lovande (?) fotografer och så var det uppblandat med några erkända pressfotografer, som inte hade tid att närvara på vernissagen tyvärr. Det var kul att träffa på några andra fotografer och se lite vad de gör för något, men framför allt var det en fet egokick att se att folk verkligen såg på bilderna eller fastnade framför datorn och bara glodde på mina bilder! (Emma fotade vernissagen så bilderna är hennes.)

Parque Nacional Noel Kempff Mercado

2007-09-26T11:50:00.000-04:00

En dröm går i uppfyllelse: vi är på väg mot nationalparken Noel Kempff Mercado – ett wild life mecca och kanske världens bästa ställe att se jaguar, tapir och ”styltvarg” utanför ett zoo. Fågellivet skall vara rikligt och landskapet någonting i hästväg, helt enkelt en plats jag skulle besöka under vår tid i Bolivia. Nu hade vi besök av Gustav och Johanna och Micke hade besök av sin bror Stefan och hans flickvän Boel, så vi var ett gött gäng och med så många skulle vi väl få ner priset till en rimlig nivå! Trodde vi och alla researrangörer vi pratade med tills de fått tänka till i lugn och ro och kommit på att vi var ju för många för ett litet flygplan och skulle vi flyga två vändor så blev det minsann mer än dubbelt så dyyyrt. Micke och jag och Emma brann ungefär lika mycket för att komma dit så vi la ner en hel del tid på att försöka få till en resa dit utan flyg, vilket iofs hade varit det smidigaste, men med jeep får man å andra sidan mer äventyr... Och så blir det ekonomiskt genomförbart för oss som lever på svallön och sporadiska fotojobb...
Från staden Santa Cruz de la sierra, Bolivias andra stad och säte för Bolivias vita överklass och tidigare politiska elit, numera opposition, tog vi bussen till Concepción en av världsarvsbyarna i Jesuitmissionsområdet. Där skulle vi möta upp med guide och transport från Amboró Tours. Concepción är en mysig liten håla som turistiskt snurrar runt byns 1700-tals kyrka, som faktiskt är precis sådär världsarvsfin. Guiden hittade oss när vi satt och väntade på maten på en av Concepcións få restauranger och han lämnade oss med onda aningar om kommande bollerier...
Jorå, de onda aningarna skulle snart infrias, han visade sig vara en karlakarl av mått, och en turistguide utan ens de grundläggande kvalifiaktionerna man tänker sig hos en person i yrket, brister vi skulle få tampas med under den kommande veckan. Det var fortfarande en bra bit kvar till parken och första dagen gick åt till att skaka sönder och täckas av ett tjockt lager tropiskt damm i en av de två jeepar som vi skulle transporteras i. Jag gjorde de två första passen i den skraltigaste av de två skraltiga bilarna, en rostig Toyota Landcruiser från tidigt 60-tal som inte var tät nånstans vilket gav samtliga i bilen en ny hud- och hårfärg och ett härligt knaster mellan tänderna... Som tur var så hade den en låg maxhastighet så skumpandet blev inte så hårt som det annars hade blivit i en sån skrothög. Det var en lång resa och det hade blivit mörkt en bra stund innan vi närmade oss byn vid nationalparkens gräns, vilket var trevligt för vi fick tillfälle till lite wildlife spotting och strax efter mörkrets inbrott såg vi turens första tapir glida över vägen in i skogen! Det kändes som en väldigt bra början på den här djungelveckan!
Första natten blev en rejält kylig en där vi alla låg och huttrade och sov lite halvkass kan man väl säga (vi trodde att allt som åkte med till djunglen skulle ruttna av den fuktiga djungelluften så vi hade bestämt oss för att lämna våra sovsäckar hemma och istället hyra av researrangören, men de orkade inte plocka fram dem och vi trodde inte att det skulle behövas – vi var ju i tropikerna). Det är ju inte så lätt att veta att det skall var kallt djunglen, och när det blåser upp kall luft från Patagonien så blir det som det blir, riktigt kallt. Och torrt, fast det verkade det vara även utan de kalla vindarna, det hade inte regnat på två veckor och vi som trodde att vi skulle till regnskog. Och det är ju det fast tydligen en torr sån...
Tråkigt men sant så är nationalparken (åtminstone i sin södra del) helt undermåligt skött, husen som det är tänkt att turisterna skall bo i har inte sett nått underhåll på jag vet inte hur länge, det verkar inte som att det finnms någon som är eller iaf tar ansvar för nånting som har med parkens skötsel att göra. Vägarna var kassa och det gick inte att ta sig fram till de attraktioner som skall vara den här delen av parkens stora sevärdheter, stigar fanns det kanppt några och vid de självklara wildlife spotting platserna som ändå fanns var installationerna (en koja i ett träd som skulle kunna vara byggd av en sjuåring) fallfärdiga och hade plats för två personer... Njae det var verkligen ingen höjdare att komm fram till baslägret och se hur illa det var skött. Och den där möjligheten att få sova i säng hade visst blåst bort nån stans på vägen för inte hade Machoguiden (hädanefter Bongo Boy) med sig nycklarna som utlovats. Så det blev till att slå upp tälten inne i en av byggnaderna och det var ju inte så bekvämt med tanke på att liggunderlagen som utlovats var tunna som lakan eller trasiga (det uppblåsbara)... Nej det var så mycket Bollerier på den här turen så jag tänker inte tråka ut er med dem.

Det fanns fina saker också, naturen var fantastisk. I alla fall när vi tagit oss upp till La Meseta - ett 5 gånger femton mil stort platåberg som är utslängt i djunglen. (Eller som rättare sagt höjer sig upp över det omgivande prekambriska peneplanet, precis som Kinnekulle faktiskt. Tyvärr kunde jag inte spåra alla lagerföljder men utifrån ryktena om CIA:s inblandning i narkotikaaffärerna (se bilden på det kraschade narkotikasmugglarplanet) som tagit sin plats på det otillgängliga platåberget så tar jag det inte för otroligt att uttrycket ”USA klockan tre” har förekommit här också (USA kl 3 är en ramsa som barnen i Gössäter vid Kinnekulles fot får lära sig för att memorera lagerföljden i de västgötska platåbergen)). Att ta sig till Mesetan var ett rätt tufft uppdrag och det underlättades ju inte av Bongo Boys otroligt intressanta planering (jag blir förbannad bara jag tänker på hur korkad han var och måste dela med mej av mer bollerier i alla fall) vi ville såklart ge oss iväg tidigt (finns ju många fördelar med det, tex att det blir lite varmt mitt på dagen...) och vi kom iväg ganska tidigt, åkte drygt en timme, så långt det gick att ta sig med bilen. ”Då kan ni väl promenera tillbaka längs väge och komma tillbaka om tre timmar så fixar vi lunch så länge!”. VA?? Nu har vi ju kommit hit för att vi ville komma iväg i tid, inget annat. Efter lite övertalning och tjat så visst kunde de tänka sig det, men gå nu iväg en halvtimme iaf så förbereder vi lite bröd och pålägg (och ser till att det samlas riktigt mycket BIN här också så att ni knappt kommer kunna äta HEHEHE). Nja det sista kanske var orättvist, mängden bin vid de platser som normalt användes som lägerplatser eller lunchställen var rent ut sagt helt sinnessjuk. Jag har aldrig någonsin kännt mig så mycket som en biodlare som under de här dagarna i Noel Kempff. Som tur var så höll de sig till de platser som det varit svettiga människor och lämnat mumsiga saltspår på (salt är en bristvara för djur och insekter i tropikerna) även levande svettiga människor var ju såklart attraktiva och vi var konstant täckta av mumsande bin, ganska enerverande faktiskt. Jag klarade mig med bara ett stick men det var ju andra som råkade mer illa ut... När det sen var dags att ge sig iväg så tyckte Bongo att han skulle gå först så han och hans flickvän tillika kock brakade iväg genom skogen, där rök våra chanser att se vilda djur... Vi såg iofs mer än tillräckligt med pavas (vilda kalkonfåglar som skulle komma att bli resans ”skräpfågel”). Det var sannerligen en mäktig upplevelse att komma upp på mesetan – en annan värld, ”The lost world” som det blev när Conan Doyle skrev utifrån general Fawcetts berättelser från sina äntyrliga upptäcksresor i Bolivia. Nu var det kanske inte en lost world vi träffade på eftersom det i princip var tömt på djur av tjuvjagande narkotikasmugglare och timmerhuggare som verkat i området. På platån möttes vi av ett böljande savannlandskap med palmklädda oaser och floddalar, som kryllade av blågula arapapegojor. Vi råkade (för det var ju iget som Bongo planerat) tajma in arornas hemkomst till en av oaserna precis i solnedgången (det är inte så komplicerat att tajma in för de lämnar sina boplatser i gryningen och kommer hem i skymningen, efter en dags födosök) och fick resans bästa naturupplevelse – ett myller av dessa otroligt spektakulära blågula jättepapegojor som kraxande flög runt parvis och satte sig i palmerna runtomkring oss, helt makalöst, och helt klart resans höjdpunkt.

Vi var ute på några andra spännande nattliga djurspaningsturer också och fick med oss bla tapir, bältdjur, räv, spindelapor och en nattapa. Nästan en myrslok och en styltvargsbajs. Tyvärr så var vi lite för många och delade up oss i två grupper så alla fick inte se allt och vissa hade ju mer otur än andra och fick knappt span på såna där pavas, ens...
Nationalparken är trots allt värd ett besök. Det är långt dit och det är ett ganska eländigt ställe med alla bin och dåligt skött och så, men det är ett äventyr och om man bara lyckas få fram vettigt med förhandsinformation och har tid och kanske egen jeep eller möjligen cyklar så får man med sig ett stort äventyr och en upplevelse för livet. Vi missade en av huvudattraktionerna i den delen av parken vi besökte (eftersom Bongo sa att det inte gick att ta sig dit, vilket det enligt andra besökare vi mötte visst gick) ett vattenfall mitt inne i primär regnskog, med kanske ännu större möjligheter att se vilda djur än där vi var. Vi hade helt enkelt en guide som antingen inte visste vad han sysslade med eller som inte var intresserad av att ge oss bästa möjliga upplevelse – tråkigt, men tack vare att vi hade tur så fick vi trots allt med oss ett par fantastiska upplevelser med oss hem.

Apolobamba

2007-09-25T09:13:00.000-04:00

Cordillera Apolobamba är den nordligaste och mest avlägsna delen av Andernas östra sträckning genom Bolivia. En god dagstur i buss på ”vägar” som inte ser särskilt mycket trafik, genom byar som sällan ser utlänningar, eller för den del besökare utifrån över huvud taget, tog oss till Pelechuco – huvudort i norra Apolobamba. Vi hade lyckats sådär med tajmingen av vår resa för det var såklart byfest när vi kom dit och mulföraren var inte i så god form när vi ville ge oss iväg. Stackars Guzmán, vår guide från El Choro trek hade inte flyt den här gången heller och vi såg ut att bli utan bärdjur den här vandringen också. Bara det att den här gången hade det inte blivit någon vandring överhuvudtaget utan djur leden håller sig mestadels över 4000 meter och flera pass över 5000 skall passeras. Till slut, efter en riktigt härlig runda med mycket ”bol”-diskussioner och försök till att nå in i problemets kärna och förstå varför det inte gick att få fram bärdjur så dök det till slut upp några hästar i alla fall. Ännu en härlig Boliviaupplevelse! Så några timmar försenade kom vi i alla fall iväg och kunde ta de första stegen på en av Bolivias finaste och kanske högsta vandringsleder, fem dagar genom glesbefolkade bergstrakter som inte ser många turister, vi mötte två och såg två på långt håll under vår femdagars vandring! En vandring som gick genom ett fantastiskt vackert bergslandskap med glaciärtäckta toppar strax under 6000 meter höga, böljande gräsklädda kullar och svart klippa inhöljt i mer eller mindre permanent dimma. Vi passerade förbi några spridda hus där det bodde en och annan människa med sina lamor eller alpackor och härdade ut det tuffa livet i bergen och vi gick också igenom ett par små byar med lite människor, men annars var det verkligen öde, fast med spår av människor, stigens hela sträckning var tidigare välanvänd av befolkningen i området, men nu mest turister, lamor och alpackor. Längs vägen såg vi förutom llamor, alpackor, får och getter även ett par kondorer, varav en på ruskigt nära håll - de är verkligen mäktiga där de sveper fram med sitt feta vingspann.

Ravinen bakom Eugenia tog vi oss ner för tillsammans med hästarna, otroliga djur!

Ner i Zongo

2007-08-24T15:21:00.000-04:00

Nu var det länge sen jag skrev igen, men det kommer snart mer! Vi har varit ute på ett par spännande turer som jag lovar dela med mig av. Först ut en finfin cykeltur med Micke och Rune:

Valle de Zongo, Zongodalen, börjar precis bakom Refugio Huayna Potosi, den legendariske Doctor Hugo Barrios baslägerstuga vid Huayna Potosi´s fot. För att vi skulle få ordentligt med fallhöjd så påbörjade vi vår downhillcykling lite högre, nämligen på Chacaltaya, berget med världens högst belägna skidlift.

Efter den senaste tidens växthuseffekt är det tyvärr inte mycket kvar av glacären man åkte skidor på för bara några år sedan. Jag var där för drygt ett år sedan och tog mig ner med skidor på fötterna men upplevelsen ligger på ett annat plan än åkningen, kan man väl säga. Medan guiden och chaufören lastade av cyklarna laddade jag, Micke och Rune med att försöka få i oss tillräckligt med syre för att trampa runt och kontrollera att cyklarna var redo för den första branten. Det känndes verkligen att vi befann oss på drygt 5200 möh så det blev en ganska kort kontroll innan vi överlät åt gravitationen göra grovjobbet åt oss.
Den första biten var fantastisk åkning, tekniskt på eller en bit över min nivå, nedför en i princip ospårad bergssida, det fanns en antydan till stig i början, men den gav snart upp och det övergick i grus, sten och klipphäll. Och det var bitvis brant så det räckte för att få mig att välja att ta mig ner till fots istället, ett fall hade inte slutat lyckligt... Och så kunde jag ge de fantastiska omgivningarna lite uppmärksamhet, det snöklädda 6088-meter Huayna Potosi, illgröna mineralrika sjöar och altiplanon och Titikakasjön långt där nere – en otrolig inramning till ett galet åk!

Alltför snart var branten slut, vi kom ner till en gammal gruvväg och hastigheten höjdes något och vi passerade ett litet lertegelhus där några envetna gruvarbetare som ännu inte lämnat det mer eller mindre uttömda gruvområdet härdade ut. Vi var snart nere i den övergivna spökgruvbyn Milluni där diverse föroreningar färgade slagghögar, mark och vattendrag i skarpa färger och sönderrostade installationer och raserade byggen kantade vägen, en galen miljö. Här lastade vi upp på jeepen för att slippa uppförsbacken och körde kanske tio minuter till Refugio Huayna Potosi där vi laddade upp inför nästa brant, här faller det snabbt ca femhundra meter så trots serpentinvägen var det bitvis riktigt brant och på rakorna nådde vi den här turens kittlande maxfart - skitsnabbt.
Väl nere i dalen flackade det upp ordentligt och fick till och med sänka oss till att trampa på lite själva också, högst besvärligt.. Det var mest grusväg, men några korta partier kunde vi gena på stigar och få lite spännande single-track åkning också. Ett par riktigt tekniska partier med mycket sten och block att snirkla sig ner igenom var grymt roliga som lite omväxling till den rena fartupplevelsen på vägen. Från snöklädda toppar och snö på vägen så blev det hela tiden varmare, fuktigare och grönare runt omkring oss ju längre ner vi kom. Dalen smalnade av och vägen fick mindre och mindre utrymme och på dalsidan blev det brantare och brantare och längre ner till botten.

Så småningom passerade vi igenom bananplantager och några byar som av de nyfikna blickarna att döma inte stördes av utomjordingar på fullfjädrade monstercyklar särskilt ofta. Kulturkrocken när man susar förbi på en 20 000-kronorscykel i integralhjälm och goretex-kläder är ganska intensiv, det är en högst bizzarr upplevelse. Snopet snabbt var vi nere i dalen där vägen korsade floden och började snirkla sig upp på andra sidan, vi var nere på 1 500 meters höjd och hade med (nästan) bara gravitationens hjälp tagit oss ner 3 700 meter på knappt 5 timmar och var rejält slut i underarmar och lår. Nu återstod bara nästan lika lång tid i jeepen uppför samma väg och tillbaka till La Paz...

Sajama 6543 m.ö.h.

2007-06-18T11:08:00.001-04:00

Redan när jag tog det första steget från parkeringen kände jag att det här skulle bli det jobbigaste jag gjort, nånsin. En fullastad ryggsäck och lagom motlut i två och en halv timme från 4200 till 4700 tog rätt rejält på kraftreserven. Det var i alla fall en otroligt vacker anmarsch till baslägret. Med en porlande bäck längs med stigen och Sajamas mäktiga vulkankon och toppglaciär 6543 m.ö.h. hela tiden i blickfånget. Jaha nu hade man alltså hamnat här, det hela hade gått lite snabbare än planerat och jag hade inte riktigt fattat vad jag gett mig in på, så jag var ärligt talat rätt nervös. Och bergets hänsynslöst mäktiga uppenbarelse gjorde inte situationen lättare att handskas med - från den relativt plana altiplanon på 4000 meters höjd så skjuter Sajama upp som en gigantisk sockertopp till drygt 2500 meter över omgivande landskap. Som vanligt så var förhandsinformationen lite knapp, man måste verkligen dra varenda stavelse ur folk för att inte drabbas av överaskningar. Nej,nej -det är inte långt att gå till baslägret. Visst - allt är relativt såklart, tre timmar är ju inte långt, men det är längre om man släpar på tält, klätterutrustning, tung mat och vatten. Trött och ledbruten kom jag iaf fram till baslägret och det var ett snyggt placerat läger med en artesisk källa som bubblade upp vatten nedanför en gigantisk alluvialkon, till lycka för en geolog! Och Sajama som majestätiskt tornade upp sig längst in i dalen, med helt galna färgskiftningar i klippväggarnas vulkaniska lager gav dalen en lätt marsiansk touch. Känslan av att befinna sig i rymden förstärktes av den tunna luften. Jo, jag är verkligen glad att jag slipper spela fotboll häruppe. Men det var det andra som skulle göra. På närmare 6400 meters höjd skulle ett gäng av La Paz bergsguider spela en match för att visa Fifa att det visst går att spela på höjden, det är bara bad-brassarna som är gnälliga och inte tål att komma hit... (I ett av de senaste numren av fotbollstidningen OFFSIDE finns ett något sensationistiskt, men ganska underhållande reportage om ett brasilianskt lags resa och spel i Bolivia) Bergsuidernas match skulle jag såklart fota, tanken var att bilder från en sån händelse åtminstone till viss del skulle kunna fiansiera kostnaderna för klätterturen. Så, här satt jag nu, utmattad redan i baslägret. Konstigt nog hade jag inte kännt mig helt i form senaste tiden, vilket jag tyckte att jag borde vara efter två månader i La Paz utan sjukdomar och före det två och en halv månads semle-uppladdning med nästan 11 kilos viktökning i Sverige...

Vi skulle inte fortsätta till höghöjdslägret på 5650 meter förrän förmiddagen därpå så jag hade tid att återhämta mig lite i alla fall. Konstigt nog så sov jag inte mycket den natten, jag har inte haft problem med att sova på så pass "moderata" höjder som baslägrets 4700 m.ö.h. tidigare, men jag var rätt nervös inför den här klättringen, Sajama är inte ett berg man bara promenerar upp för hursomhelst. Det är inte alls tekniskt komplicerat, men höjden och en väldigt ansträngande anmarsch på vulkaniskt rullgrus är ökänt besvärligt. Efter mitt livs största portion havregrynsgröt med russin (en i princip helt full liten Trangia-gryta!!!!) gav vi fram på förmiddagen oss i sakta mak iväg mot "campo alto". Vi passerade efter kanske en timme förbi den plana yta där president Evo skulle spela sin "protestmatch" dan därpå, förberedelserna pågick för fullt och man monterade mål och målade kantlinjer. Det är fullkomligt häpnadsväckande vilket hallå det har blivit runt FIFA:s förslag att sätta stopp för internationella matcher på hög höjd, det ena protest-spektaklet avlöser det andra i Bolivias (för ovanlighetens skull) fullkomligt enade kamp. Argumenten från Bolivias sida kanske inte alltid är så välformulerade och det är väl ingen som ifrågasätter landets egna invånares förmåga att spela boll på den höjd de växt upp på , självklart kan de som är vana vid höjden sporta här. Men för folk som kommer från havsnivån och inte har möjlighet att acklimatisera sig så presterar man såklart långt ifrån sin normala nivå. Och så kan man ju ifrågasätta spel på vissa andra platser på planeten också, pga tex hög värme eller luftföroreningar (Mexico City tex). (Det finns ju folk som utnyttjar höjden för egen vinning också, nyligen sattes ett världsrekord i cykel på en velodrom i La Paz - det går snabbare här pga lägre luftmotstånd).

Klättringen upp till "campo alto" tog ungefär sex timmar och var verkligen så jobbig som man kan föreställa sig att det är att klättra i brant rullgrus med en välfylld (om än optimerad) ryggsäck på ryggen. Enda fördelen med den jobbiga klättringen skulle visa sig vara att jag trots höjden skulle kunna sova ordentligt åtminstone några timmar den natten. Väl framme så började en syssla som konstant skulle pågå ända tills vi fick krypa in i tältet. Tältet ja, ett svenskt fjälltält väl tilltaget för storvuxna svenskar med rejäla absider för att skydda packningen mot svenskt oväder är på intet sätt optimalt på trånga andinska höghöjdsläger, så det blev en improviserad uppslagning och en bön om en vindstilla natt...
Efter att ha slumrat några timmar och levt ett par intensiva höghöjdsdrömmar (de blir betydligt mer påtagliga på höjden!) så var det vid tretiden dags att borsta undan frosten runt öppningen och kliva upp. Och elda på köket för att värma på lite... blåbärssoppa!! Skulle den medsläpade svenska soppan användas nån gång så var det nu när rejält med energi verkligen behövdes! Den första biten av toppförsöket fortsatte lite i samma rullgrusanda, men nu var marken frusen och på det hårda gruset lösa rullstenar, rent överdjävligt besvärligt, men vi kom snart upp på snö och det blev bättre. Pga den hårda vinden som gjort Sajama ökänt bildar snön upp till 50 cm vertikala skivor som står upp från branterna. I bästa fall fina trappsteg, i sämsta fall förrädiska, bristande flak som man trampar igenom. Den bökiga klättringen fick mig att desperat längta efter fast packad glaciäris eller snö, den osäkra början på klättringen tog hårt på krafterna och när vi till slut kom upp til fast snö var det en rejäl lättnad. När stegjärnen väl satt på plats gick det betydligt lättare. Ett par lite brantare passager och några klippartier forcerades innan vi kom upp i ett helt galet snö/is-landskap som i den låga morgonsolen var fullkomligt makalöst vackert (jo jag hade krafter kvar att njuta, men kameran orkade jag inte få fram). Det var brant, men inte för brant för att gå obehindrat upprätt, men började bli väldigt väldigt jobbigt. Jobbigt på ett mycket speciellt sätt, inte jobbigt på ett sätt att det gick att ta i och anstränga sig, utan jobbigt som att det över huvud taget inte gick att göra något åt saken. När jag inte orkade mer proppade jag i mig en dubbelnougat och njöt lite av utsikten innan jag orkade med kanske 27 steg till innan nästa vilopaus, fem steg till, vila, tre steg, viiiiila och sen teckande jag åt José att det var dags, dags att gå ner, men han missuppfattade och fortsatte uppåt. Okej då jag kör lite till tänkte jag. Två steg, fan det gååår inte, ryckte i repet, José stannade, ner på knä och hängvila med huvvet på isyxan. Nej nu går det bara inte mer....

Under nedklättringen kände jag mig fullkomligt kraftlös och det kändes som ett bra beslut att ha vänt om. Hade jag fortsatt högre hade nedklättringen blivit totalt okontrollerad och farlig. José var i såklart i god form och säkrade mig när det behövdes. Väl tillbaka i campo alto kom krafterna ganska bra tillbaka och jag brassade mer blåbärssoppa och havregryn, medan vi vilade i den stekande solen.

Vi hade inte sett något av guiderna som skulle upp och spela och funderade på om de kanske hade tagit en annan väg upp. Det mest troliga var att det hade blivit inställt eller skitit sig på något sätt. Det var synd, för deras ljussken uppför berget hade kanske gett mig lite extra krafter, kanske... Vid bergets fot pågick i alla fall fotbollsfestligheterna för fullt, Evo och kompani hade slagit på stort och det var mycket folk som hade engagerat sig och tagit sig dit för att se presidenten spela. Vi hade fin överblick uppifrån, men orkade inte bry oss så mycket om det hela. Efter att fullkomligt okontrollerat ha lyckats överleva rullgrussurfingen ned för vulkanen så passerade vi fotbollsfesten under dess slutskede och Evo dansade traditionell runddans med bybefolkningen ackompanjerad av byorkesterns panflöjter och trummor. Vi väckte en del uppmärksamhet och den orimligt långe gringon fick ställa upp på ett par gruppbilder... Sen gick det snabbt ned till baslägret och vi fick i oss rejält med potatismos, smör och burkkorvar innan jag kunde krypa ner i sovsäcken och njuta 14 timmars dunsäcksvila! Sen var det bara en nätt promenad ner till vägen och den beställda transporten. Via några timmar i de behagligt varma källorna en liten bit bort... (klicka på bilden nedan för att se ungefär vart vi klättrade, ingen GPS...)

Gran Poder

2007-06-18T10:19:00.000-04:00

Gran Poder som i år hölls den 2 juni är La Paz, och kanske hela Andernas största gatufest. Drygt 30 000 dansare och musiker paraderar genom La Paz gator i ett enda långt karnevalståg. Till skillnad från under karnevalen "karnevalen", då man bör hålla sig inomhus för att slippa bli genomblöt av vattenballonger, vattenpistoler och färgskumspray så var det nu bara genuint väldigt god stämmning. Man hade satsat hårt på en kampanj för att hålla nere ölkonsumtionen (och det lokala ölmärket "Paceña" låg bakom drygt 100% av all sponsring och hade reklambanderoller precis överallt...), men fram på eftermiddagen var det såklart många som ville veta var gringon kom ifrån... Otroligt mycket glädje och trots att jag ofta stod i vägen för att få de coolaste vinklarna väldigt lite sura miner. Jag hade ju lagt en hel dag av resande fram och tillbaka mellan diverse felaktiga adresser för att få en officiell ackreditering som fotograf, vilket visade sig vara helt meningslöst, det var fritt fram i vilket fall som helst. Fler bilder finns i portfolion, länk till höger.

Camino del Choro

2007-06-05T11:22:00.000-04:00

Äntligen en vandringstur! Efter alldeles för många veckor i La Paz längtar kroppen sig trött efter fria vidder, tysta nätter, och frisk luft! ”Choro trail”, är La Paz närmaste inka-led, starten når man bara en dryg timme med bil från downtown Sopocachi! 4860 meter över havet börjar utförslöpan som vi skall snubbla, halka och rullgrusa ner för under tre dagar. Strålande sol och en molnfri himmel samt en svag men isande kall vind kyler ner oss i passet medan vi inväntar mulorna och att kaffet skall koka upp (Gevalia kokkaffe som en vänlig själ släpat hit för nästan ett år sen, tack Josef!). I med en skvätt kallt i pipen och sen är njutningen fullkomlig – kall vind i nacken och en makalös vy över snöklädda Ander fulländas av den gudomliga bruna drycken och den påtagliga tystnaden efter att det dånanade jetmotor-köket tystnat – äntligen på väg!
Nej, det blev inga mulor och inte heller det önskade alternativet med tre bärare gick i uppfyllelse, inte helt oväntat kanske, men det kändes av någon anledning som att det skulle bli lite annorlunda med señor Guzmán, men inte så. Nåväl, vi fick axla lite mer än vi tänkt och guiden Guzmán och hans fru Eugenia och den enda bäraren Luis som behagat dyka upp fick slita lite hårdare. Vi som gett oss in på den här turen var jag, Emma, dansk-Rune och våra franska vänner Olivier och Guillemette. Tre dagar och 3600 meters fallhöjd borgar för en riktig knädödartur och nu utan den bärhjälp vi hoppats på kommer det att bli tufft för våra gamla knän. I stenökenlandskapet runt passet där vi stod med kaffekopparna i hand verkade inte finnas mycket till mulor att hämta så det var bara att bita ihop och dela på bördan. Enligt Guzmán skulle det ansluta mulor eller bärare längre ner i dalen, men eftersom det just denna helgen firades ”día de la madre” var det tydligen ingen som hade lust att släppa ölflaskorna och slita med vår packning. Så trots Guzmáns ansträngningar så fick vi inte någon extra hjälp.
Det gick brant utför och vi hade snabbt trillat ner nästan 1000 meter till några gamla Inkaruiner som utgjorde en campingplats för dåtidens varutransportörer, leden användes då för att transportera varor, främst frukt och grönsaker från det tropiska Yungas-området till högplatån och potatis och quinoa från högplatån och ner i djungeln. En väg som utifrån det arbete som lagts ned på att stenlägga, bygga murar och hugga ut vägen i bergsidorna måste ha varit väldigt betydelsefull. Vissa sträckor utgjordes leden av upp till tre meter bred välbevarad perfekt stenlagd väg, lättvandrat och imponerande. Inkorna måste haft mycket folk till förfogande för att konstruera vägar som den här helt utan maskiner.
En av nackdelarna med att gå med guide är att man inte får bestämma själv, så första natten skulle såklart tillbringas på en välordnad "campingplats", inte på en av alla de fantasitiska tältplatser vi gick förbi längs vägen. Det finns såklart vissa fördelar med att alla vandrare sover på samma plats, man minskar slitaget på naturen längs leden och risken för rån är mindre, det senaste enligt vår guide. Rånrisken känndes i vilket fall som väldigt låg – de enda människor vi mötte var andra vandrare eller bybor som släpade tunga lass till nån konstruktion längs med leden. Problemet med många av de finfina naturliga tältplatserna vi såg kan däremot vara tillgången på vatten, som kanske inte alltid är så bra uppe på bergssidorna. Så, bekvämt och trångt, och lite tråkigt eller lite bökigare men lugnare och mer storslaget i det fria – utan guide kan man i alla fall välja själv. Eftersom vi hade fått löfte om bärdjur så hade vi burit med oss en del godsaker som vi inte annars släpat på. Färska frukter, grönsaker, ostar och en flarra Chilenskt Pinot noir gjorde middagen efter första dagens vandring till en riktigt trevlig njutning under en stjärnklar himmel, i sällskap av tre otroligt söta små kattungar som girigt slickade i sig resterna av ostar och grädde!
Morgonen därpå var bördan bra mycket lättare för alla inblandade och vi fortsatte med spänstiga steg genom ett nu mycket grönare, lummigare och lite mer kulligt än andinskt bergigt landskap. Växtligheten längs stigen var en prunkande grönska som omslöt vandraren och bara bitvis släppte fram de vackra vyerna ner i dalgången. Men, när de väl kunde skönjas genom grönskan var det fantastiska vyer över berg och raviner i grönblåa nyanser i morgonsolen. Guiden höll tyvärr ett på tok för högt tempo så det fanns inte mycket tid för att stanna till, fota och spana efter fåglar i träden. Tack vare Emmas smått otroliga förmåga att få syn på djur och blommor så fick vi i alla fall en stund med en tjusig kolibri bara ett par meter från stigen och den lät mig snällt byta objektiv och skjuta av ett par exponeringar innan den fick nog av uppmärksamheten och flög sin väg!
Dagen fortsatte nedför backarna till lunch som vi kunde njuta av tillsammans med sandflugorna vid en fors som oemotståndligt inbjöd till ett iskallt fotbad – väldigt skönt för ömma fötter och trötta vader, men samtidigt oemotståndligt för de elaka sandflugorna som aldrig missar ett tillfälle att plåga en stackars vandrare (klådan efter sandflugebett är obeskrivlig och för en vanlig dödlig inte något man kan ignorera så följderna blir därefter sönderkliat blodiga...). Señor Guzman lyckades fånga en pytteliten forell på sitt medhavda metspö och denna skulle vi sen komma att få dela på till efterrätt! Efter lunch bjöd vandringen på lite välkommet motlut – uppförsbacke är en frälsning när man bara gått utför, utför. Otroligt skönt att få använda sig av några andra muskelgrupper som omväxling till vaderna, som verkligen fick slita i branterna.
Till akompanjemang av ett lätt regn kom vi sent på eftermiddagen fram till andra dagens lägerplats. I sällskap av två överenergiska småungar skulle vi försöka slå upp tälten och hålla dessa fria från klåfingriga händer och trampande småfötter. Detta undanfösande fortsatte sedan under matlagningen. Och under intagandet av middagen...

Sista dagen började tidigt, med frukostlagning i mörker för att vi skulle komma iväg innan det blev för hett, nu var vi nere under 2000 meters höjd och värmen fram på dagen skulle visa sig vara påtaglig. Morgonen var fuktig och klar och en bit ner längs stigen strilade solstrålarna trollskt genom daggvåta blad vilket förstärkte den redan påträngande grönskan till magiska nivåer. Strax efter ”gringodödartrapporna” - en rejäl stigning som jag bara upplevde som en lättnade efter alla rullgrusutförslöpor kom vi fram till en av ledens attraktioner: en gammal immigrerad japan som byggt sig ett litet paradis intill stigen. Där för han loggbok över alla som passerar och delar med sig av sina bilderböcker som han fått av passerande vandrare från världens alla hörn. Nästan, för han hade ingen bok från Sverige så Rune och Olivier och Guillemette fick ta del av gubbens böcker om Danmark och Frankrike medan vi fick stå med skammens rodnad på kinderna. (Om någon har lust att skicka en bok med fina turistbilder från Sverige så skall vi se till att den kommer fram till señor Tamiji.)
Efter ytterligare tre timmars tung nedförsbacke var vi framme i den lilla byn Chairo där vi äntligen fick i oss en sen lunch bestående av bröd, avokado, resterna av våra ostar, lamakorv och ett par kalla bolivianska öl – en gudomlig avslutning på en tuff sista dag, som mest kändes som en transportsträcka, och inte så mycket njutning, tyvärr. Från Chairo ordnade Guzmán med transport till Coroico varifrån vi tog en buss tillbaka till La Paz. Nu har den ”nya” vägen öppnats på riktigt så man slipper resan på det som tidigare var världens farligaste väg vilket är riktigt skönt. Den gamla vägen trafikerades av på tok för många lastbilar och bussar och den smala grusvägen flankerades av en flera hundra meter djup ravin och bussar och bilar trillade titt som tätt ner i ravinen. Nu är det nästan bara adrenalinsökande mountainbike-cyklare som susar ner för ”dödens väg” - numera utan mötande trafik!

Miss La Paz

2007-05-16T17:30:00.000-04:00

Det var rätt oväntat att jag skulle tillbringa kvällen och en bra del av natten på Miss La Paz-tävlingen. I Bingo Bahitis ganska flashiga bingo-lokaler (!) i Zona Sur (eller "Narco Sur" som en lite bitter, cynisk, men säkert ganska sanningssägande fransk bekant kallar området - La Paz gräddhylla). Det var La Paz vackra och rika som var där för att spana på de ännu vackrare. Min kompis Maria hade tillsammans med sin designkollega Claudia designat en av misssarnas galaklänning och jag skulle se till att få några sjyssta bilder på showen till dem... Vi var såklart punktliga och höll på att gå under innan showen efter många långa timmars väntan kom igång. Och det var en helt okej show, tydligen har de inte lagt så stort fokus på LaPaz-deltävlingen innan, men nu ville de komma ikapp de varmare delarna av landet, och visa att även La Paz är fullt av snyggingar. Santa Cruz är annars Bolivias skönhetscentrum och ALLA (?) pratar om hur snygga brudarna är i SC....

Brenda som Maria och Claudias miss hette bar i alla fall upp den 100-procentiga alpacka-kreationen med den äran, men gick trots detta inte vidare till final, tyvärr. Men nu var det ju inte någon klädtävling, annars hade hon såklart vunnit för en sån alpackaklänning har sällan skådats. (Och visst var det baddräktsshowen som väckte mest uppmärksamhet...)

Colca Canyon

2007-05-06T16:36:00.000-04:00

Ett av målen med weekend-resan till Peru var Colca canyon. Colca är en dalgång som övergår i ravin, världens djupaste om man får tro reklamen. Vi reste till Arequipa, Perus vita stad, en resa som tar runt 10 timmar från La Paz, om det går bra, och det gjorde det faktiskt den här gången. Efter en resa till Sucre, Bolivias andra huvudstad, kom jag tillbaka till La Paz klockan sju på morgonen (före utsatt tid – helt otroligt) och bussen till Arequipa skulle gå klockan åtta och jag var tvungen att packa om! Jag fick tag på en taxi och möttes av Alvaros alltid lika trevliga livvakter när jag rusade in i trapphuset samtidigt som jag slet fram saker ur väskorna på jakt efter nycklarna. Livvakterna verkar ha stenkoll på vilka vi är annars borde de ha reagerat på en galning som rusar in i huset kan man tycka (för er som inte vet så bor vicepresident Alvaro på samma våning som vi). Packade om det viktigaste och fick i mig lite gammal yoghurt och en sliten banan i farten... Karin som jag skulle resa med var redan på väg till busstationen för att köpa biljetter. När jag kom tillbaka till busstationen så var det som vanligt... Det finns aldrig någon anledning att hetsa upp sig här, saker och ting tar verkligen den tid de tar och att få iväg en buss, det kan ta sin lilla tid...
När det väl var dags för avfärd så visade sig bussen vara en minibuss och den skulle bara ta oss till gränsen, det ökända Desaguadero. Desaguadero är leriga gator, en flod som är är en gräns, en bro över floden, och en hel del skumt på gång. Vi kom dit alldeles perfekt till marknadsdagen vilket inte gjorde hålan mindre kaotisk, det var saker och rörelse överallt, cykeltaxis, vanliga taxibilar, bussar, minibussar, överlastade kärror, piratkopierade DVD-filmer och Cd-skivor och rader av stånd med pengaväxlare -Cambio dolares, cambio, soles...
Bussbolaget hade i alla fall avtalat vidare transport med ett annat bussbolag, eller de ordnade i alla fall fram biljetter till Arequipa. Något vi lika gärna kunde ha gjort själva och sparat en del pengar, och en del stress – bussskillen kom med biljetterna när vi precis hade börjat oroa oss på riktigt för att vi var blåsta på resan och på våra ryggsäckar som han skulle ta över gränsen åt oss – väldigt orutinerat att lämna ifrån sig sitt bagage. Jaja nu var det ju ingen skada skedd, och kanske fick vi med oss en erfarenhet.
När bussen väl började rulla så startade en febril aktivitet runt omkring oss. Ur stora säckar och bylten rafsades inplastade kläder fram, framför allt var det jeans, som skulle smusslas undan. Här var det kollektiv smugglingsresa på gång! En kvinna bad oss att gömma några par jeans bland våra saker, men jag tyckte att de skulle ta och placera dem under stolsöverdragen istället, något de aldrig verkade ha tänkt på....
Under resan stoppades och genomsöktes bussen av inte mindre än tre tull-patruller, utan att smuggelgodset för den skull uppdagades, men det är klart, eftersom allt emballaget hade kastats ut genom fönstrena längs vägen så fanns det ju inte så mycket som visade på att jeansen var nya, de hade ju dessutom vänt alla ut och in så det fanns inte mycket att gå på för de stackars tullarna...
Väl i Arequipa så väntade nästa äventyr - att ta sig till hotellet som Emma och hennes Nicaraguakollega Lisa väntade på, det var tydligen en helt okänf liten snutt av just den gatan det låg på för vi körde runt, runt utan att hitta, otroligt nog utan att chaffisen hetsade upp sig! Han frågade lugnt efter vägen och vi resonerade oss fram till hur vi skulle hitta – kan låta självklart, men det är inte alla platser på jorden som är sådana...
Arequipa var fint, hotellet ett gammalt kolonialt bygge som drevs av en familj, bestående av ett gäng karaktärsstarka, alternativt karaktärsstarkt karaktärssvaga figurer. Sonen var en trettiårig blandning av Papphammar och mr Bean. Pappan förevisade stolt järnvägsrälsen i taken – jag fattade inte ett smack – järnvägsräls, visst det är säkert lyxigt... men järnvägsräls måste ju innebära stabilitet mot jordbävningar, något som verkar vara vanligt förekommande i detta vulkantäta område. Arequipa omges av ett par perfekta vulkankoner som reser sig ett par tusen meter över stadens nivå. Det är en mäktig syn och bra riktmärken när man rör sig i staden.

Morgonen efter en lugn natt på stan blev vi upphämtade på hotellet och vi slussades, via en utvald, och dyr, souvenir- och godisbutik ut ur staden, mot Colcadalen och Colca-kanjonen. Det var en härlig busstur, tredje dagen på rad som skulle tillbringas i buss - jag har nog slagit mitt bussrekord den här veckan (trots de massiva insatserna i Chile och Argentina runt nyår). Vi passerade genom galna landskap med vulkaner och stenöken upp över pass på nästan 5000 meter där det satt kvinnor och barn i sina finaste traditionella kläder och hoppades på att någon turist skulle förbarma sig över dem och köpa lite souvenirer. Det var ett fantastiskt landskap, men jag hade siktet inställt på ”el Cruz del condor” världens bästa ställe att se kondorer på nära håll! Dit skulle vi inte komma förrän dan därpå så under tiden fick jag hålla tillgodo med vackra vyer, inkaruiner, åsnor och inte minst bad i varma källor i en liten by i närheten av där vi bodde! Det var ordentligt vederkvickande efter allt bussåkande att glida ner i det varma vattnet med huvudet i den svala nattluften!

Tidigt nästa morgon blev vi upphämtade av tursitbussen och guiden bjöd på samma skumma humör hastigt pendlande från övertrevlig till överdrivet otrevlig. -Okey my friends, i dag är första målet Cruz del Condor. En spektakulär lokal att se kondorer stiga på uppvindarna när solen på förmiddagen når ner i ravinen och kommer åt att värma upp luften. -Längst ut på klippan, amigo, där har du bäst sikt åt sidorna och neråt! Joråå det var rätt luftigt därute, och fast vi var tidigt på plats så var det redan trångt på klippavsatserna, men jag hade ju fetast objektiv så det skulle nog gå bra ändå! Buss efter buss släppte av sina turister och det tjattrades friskt på diverse Europeiska språk. Jag kan ju tycka att om man nu reser hit för att titta på kondorer så kanske man kunde koncentrera sig lite på detta istället för prata högt, röka och asgarva – suck... Efter en halvtimmes spanande fick vi syn på dagens första familj som började segla fram och tillbaka långt där nere i dalen, sakta, sakta steg de uppåt, som gigantiska fjärilar seglade (fjärilar seglar ju oftast inte fram, men för mig känndes det ändå som gigantiska fjärilar) de fram och tillbaka – mamma, pappa och en dotter. De håller ihop länge, länge, kanske ända till de ger upp efter kanske 50 år. Ungarna hänger med föräldrarna i fem-sex år, då de blir könsmogna och växlar fjädrar från en jämt mörkbrun till mäktigt svart med vita krage och hannarna vita vingtäckare. Otroligt mäktiga fåglar som i sakta mak glider fram på sitt brutala vingspann (enligt Emma är de särskilt mäktiga när de seglar förbi tiotalet meter bort och sakta vrider på huvudet, lite snett bakåt och gör Sjysstingminen!).

Det var också en otroligt mäktig upplevelse när ungen nyfiken närmade sig den stora ansamlingen människor vid klippans kant och efter att ha passerat förbi några gånger till slut bestämde sig för att sätta sig på en klippa kanske 15 meter bort för att verkligen ta reda på vad det var för konstig samling tvåbeningar där på klippan. Där satt hon och plirade och glodde på oss en liten stund innan hon vecklade ut vingarna, sköt ifrån och och gled iväg igen...

2006-12-16T20:54:00.000-04:00

Att kokabuskar kunde bli till träd hade jag ingen aning om, nästanträd i all fall. Stammen killen på bilden låter handen vila på kommer från en buske som blev 300 år. Sen drogs den upp med rötterna. På order av president Evo Morales. Om man får tro bönderna som bor där kokaskogen med alla kokabuskars mor och far kommer ifrån. Också enligt samma bönder. Buskarna, eller kanske snarare träden, för de kallade det för en kokaskog slets upp i september i år så det måste i alla fall ha skett med gubben Evos och hans regerings goda minne. Och, visst, han sitter lite i kläm den gamle kokaodlaren och fackföreningsledaren, mellan mäktiga krafter i norr och stridsvilliga bönder i de tropiska delarna av Bolivia, bönder som inte drar sig för att strida för sin rätt till en uråldrig växt. Konstigt att ingen tar patent på kokans genetiska kod och sen stämmer skiten ur Bolivias bönder, för att de olovligt odlar en växt de inte äger rätten till. Så går det ju till med andra, kanske mer ekonomiskt lönsamma växter. Vi får se vad framtiden kommer med, kanske lyckas man hitta något användningsområde som världen inte kan var utan (utöver kokainet, då) så att den extensiva odlingen kan ske med kejsarens goda minne.

Jakten på Inka-guldet

2006-12-11T20:17:00.000-04:00

I en jeep fylld med rödvin, pasta och cigaretter skumpade vi fram, först genom de välbärgade kvarteren i "Zona Sur" och sen på vindlande bergsvägar förbi terasserade odlingar med anor. Utanför byn Chuñavi ett par-fyra timmar med Jeep från La Paz jobbade sen ett par veckor våra hungriga arkeolog-kompisar. Bolivianska Paloma och hennes två italienska kollegor arbetade i krokarna förra året med och nu hade de "grävt" här sen ett par veckor. Inget guld ännu, men det skulle vi såklart hjälpa till med.
Jag, Emma, Mårten och Ida hade fått lift från La Paz med en boliviansk organisation som har projekt i området. Emma och Mårten skulle undersöka möjligheterna till samarbete med organisationen och så kunde vi ju samtidigt passa på att hälsa på Paloma, Flavia och Patrizia (och hitta Inka-guldet). Resan var också ganska intressant för vi stannade på ett par platser för att titta på organisationens olika odlingsprojekt, växthus och ekologiskt odlande var grejen. Lite förvånande att man inte tänkt på växthus tidigare, men bra verkade det i alla fall. Nu kunde man producera lite variation till potatisen och den frystorkade potatisen eller chuño som den kallas och kanske tillochmed få lite över att sälja till grannar utan växthus. Växthusen passade även bra att driva upp marsvin i...

Ch'ijjta pata, eller den "platta platsen" som stället arkeologerna undersökte heter, ligger precis intill en gammal Inka-led som sträcker sig från höglandet ner i Amazonas djungler. Troligen en gammal handelsväg som använts för att transportera koka och kanske frukt från djungeln upp i bergen.
Vi hittade inte heller nått guld, men Mårten hittade benrester, som visade sig vara ruttet trä, och nån liten keramikflisa fick vi väl fram. De riktiga arkeologerna hittade ju inte heller guld, men väl en del av en vas som var en ko. Den var fin, men troligen yngre än Inka.

Dia de solidaridad con Bolivia

2006-10-22T19:53:00.000-04:00

Den 17:e oktober, pa treårsdagen av "Octubre Negro" - svarta oktober samlades mer än 60 "gringos" för att i solidaritet med familjer och släktingar till de som dödades under "gaskriget" uunder oktober 2003 marschera till den amerikanska ambassaden i La Paz. Svartklädda och med vita kors ställde man upp sig utanför ambassaden i en stillsam protestaktion där man läste upp namnen på de drygt 60 personer som dödades under protesterna 2003.

Under 2003 planerade dåvarande president Gonzales "Goni" Sanchez de Lozada att sälja (ut) boliviansk gas till Kaliforninen och Mexiko via chilenska hamnar. Boliviansk polis och militär var samtidigt i konflikt över löneangelägenheter och folk demonstrerade mot presidenten och höjda skatter för låginkomsttagare. Allt urartade och det slutade med över 60 döda och 400 skadade under två veckors protester. "Goni" flydde till USA och anhöriga till skadade och döda hoppas få honom utelämnad och dömd i Boliviansk domstol.

Lycka till säger jag - "Goni" är amerikansk medborgare och hur han lyckades bli president i Bolivia med sin breda amerikanske accent och för ett parti med rosa som partifärg och segertecken som partisymbol säger bara något om hur situationen varit i Bolivia. Med stöd av internationella konventioner kanske det går att knipa honom om han semestrar på Rivieran eller nåt, men fragån är ändå om en eventuell rättegång kan bli rättvis, det bolivianska folket vet ju redan att han är den skyldige...

Lätt att jobba, eller...

2006-10-13T20:30:00.000-04:00

Jovars, med det här utanför fönstret är det ibland oundvikligt att tankarna lämnar arbetsuppgifterna och drar på sig långkalsonger och stegjärn. Nu drar det mot sommar och med sommaren kommer moln och snö och det blir besvärligt att klättra, så det brinner i knutarna om det skall bli något besök på Illimanis den här säsongen. Hoppet har inte lämnat oss ännu för det är ett otroligt berg som syns nästan från hela stan. 6462 eller 6490 meter över havet säger de att det är på toppen och så huvvet två meter till, det lär vara tunnt med luft däruppe... Förr i tiden trodde man att det var över 8000 meter högt, men nu vet man bättre, iaf lite. Fast det verkar inte vara helt lätt att sluta sig till hur höga bergen är. Spelar kanske inte så stor roll heller, det lär vara tillräckligt högt. Jag flög förbi topparna en tidig förmiddag förra veckan och det är ett sjukt mäktigt och vackert berg som verkligen lockar och pockar. Vi får se hur det går!

514 år av motstånd och frigörelse

2006-10-13T19:42:00.000-04:00

Den 12:e oktober för 514 år sedan kom gubben Columbus till en ny kontinent. Detta kan man välja att fira, eller så firar man att man kämpat mot den förtryckande makten sen dess. I La Paz hade tusentals människor samlats för att fira det senare, en naturlig samlingsplats bland annat med tanke på att Bolivias president är den första på kontinenten som kommer från en ursprungsfolkgrupp. Tillställningen i centrala La Paz avslutades efter Evos långa tal med att påsar med kokablad kastades ut i publiken, som ett godisregn till den glada massan. Kokafrågan har verkligen blivit en principiell kärnfråga för MAS-regeringen och vid Evos besök i FN för några veckor sedan hade han med sig några blad som han visade upp och påpekade att de är gröna och inte alls vita som det pulver som internationellt sett är intimt förknippade med bladen. Man arbetar frenetiskt med att övertyga världssamfundet om kokans förträfflighet och varierande användningsområden. Och visst - skall den vara tillåten som ingrediens i Coca-Cola så borde även annan användning befrämjas. Men iden om att byta ut skolbarnens mjölk mot koka-blad kanske var att ta i. Trots att bladen innehåller väldigt höga koncentrationer av allehanda nyttigheter. Bland annat är de bra för matsmältningen, så istället för att bara stirra sig blind på avigsidorna vill man fokusera på och utveckla de positiva effekter som varit kända bland andernas invånare sen urminnes tider. Ett kokablad i pannan kanske inte blir en ovanlig syn på gatorna i Allingsås i framtiden.

Summer solstice Isla del Sol

2006-06-27T13:04:00.000-04:00

The summer solstice at Isla del Sol, in celebration of the Andean new year. The celebrations are led by two yatiris, or shamans, one woman and one man in the tradition of duality that characterizes the aymaran way of life. In the Aymaran way of seeing things everything has one female and one male part. And every female or male part in turn has their female and male part. And so on...

When the first rays of light strike the ceremonial site at one of the peaks on Isla del sol the yatiris meet them with tears in their eyes. The fire with the offerings, dried llama fetuses, coca leaves and flowers is burning forcefully delivering its offerings to the sun. It truly is an unforgettable experience beeing a part of this ceremony. I even got to bring my luck out of it, concentrated in some blessed colourful threads that all participants got from the mama yatiri.

Festival de Musica Barroca

2006-06-01T15:04:00.000-04:00

En kväll i San Javier de Chiquitos, Opera de la selva eller "djungelns opera”, med musiker och sångare från Jesuitmissionerna. Denna kväll framförs operan “San Ignacio de Loyola” komponerad här på 1700-talet. Tre unika operor med ursprung i området har påträffats bland de ca 5000 originalpartitur från området som nu arkiveras i en av jesuitmissionerna. Det var en makalös upplevelse att ta del av denna vackra musik i en sådan fullständigt otänkbar omgivning. Inskränkt som jag är var inte barockmusik och opera det första jag tänkte att jag skulle få njuta av när vi bestämde oss för att flytta till Bolivia, särskilt inte ute i djungeln, eller framförd av områdets ursprungsfolk. Skönt att man vet så lite om världen.
Musiken framfördes så fullständigt naturligt och respektlöst hänförande, trots att musikerna inte var gamla, de flesta i tonåren. Jag vet ju inte var de finner sin inspiration men de heta, dammiga bygatorna ledde inte mina tankar till barockmusik direkt. Kanske är det byns kyrka, som uppfördes mellan 1749 och 1752, som inspirerar till att skapa himmelskt vacker musik. Kyrkan är med sina träsniderier, snirklande pelare och utsmyckningar en upplevelse i sig och när den fylls upp av musiken uppstår en överjordlig harmoni och det formligen vibrerar världsarv i luften.

Påsk i Tarata

2006-04-25T15:39:00.000-04:00

Traditionell påskparad i Tarata, en by utanför Cochabamba. Killarna för sig och tjejerna för sig och visst uppfostras vi olika, tysta tjejer i raka led och pojkar som bråkar och fångar fladdermöss.

Paraden passerade ett antal "stationer" där religionens tydliga budskap om skillnaderna mellan könen rättfärdigas i prästernas predikningar. Visst, kvinnor kanske har det hårt, men med er ohämmade styrka och förmåga att ge i det oändliga klarar ni av frånvarande äkta män och ojämlika levnadsvillkor. Med Guds hjälp och stöd...

Häxgatan - Calle de las Brujas

2006-04-21T15:34:00.000-04:00

Señora Dominga Celia spår din framtid i kokablad och hjälper gärna till med att blidka gudarna för en tryggare framtid, det har hon certifikat på.
Med hjälp av sprit eldas tårtan av kokablad, blommor, socker och annat godis upp för att sedan släckas med ett par öl. Tillsammans med Dominga Celias besvärjelser ger ceremonin lycka och välgång i det man skall företa sig.
Jag antar att hon får en del av sina krafter från det magnifika landskap som breder ut sig nedanför hennes arbetsplats. Stadens myller klättrar uppför alla möjliga och uppenbart omöjliga branter och sluttningar i den gryta som utgör staden La Paz - "freden".

Chacaltaya ski resort

2006-04-06T20:17:00.000-04:00

Man kan om man vill och visst vill Bolivianerna. Pa 5300 m.ö.h. har de byggt sig en liftanläggning, eller en lift. Av en gammal folkamotor och en bra bit rep. Tyvärr sa är den sällan igang eftersom glaciären knappt finns längre. Men det snöar säkert ibland. Tills dess far vi halla oss till det som är kvar av glaciären. Och tänka pa att det faktiskt är världens högst belägna skidanläggning. Och i ett makalöst landskap!

Dia del Mar

2006-04-05T17:31:00.000-04:00

Ja till hav, ja till vänskap, ja till framsteg, NEJ TILL NEJ!!!
1879 förlorade Bolivianerna sitt älskade hav, sin kuststräcka, till Chile och sen dess har deras liv varit ett enda stort elände. åtminstone om man ser på vilka uttryck firandet av "havets dag" och strävandena efter att aterfå kuststräckan tar sig. För en utomstående är det minst sagt bisarra händelser. På tv rullar en reklamfilm med leende Bolivianer som sjunger att de skall ta tillbaka havet som Chile knyckte. Närmast påminner reklamfilmen om gamla tyska propagandafilmer - när vi får vårt hav blir vi lyckliga bolivianer!
Firandet av havets dag pagar i dagarna två och det är tal, musik, kransnedläggningar, parader och defileringar och presidenter, men inte såg jag till några chilenare pa kalaset...
Nye presidenten Morales har dock varit och smörat lite för Chiles nytillträdda president Michelle Bachelet, bland annat stack han till henne Bolivias nationalinstrument (?) med inplastade kokablad pa baksidan (Condoleeza Rice fick en likadan, men hon kunde inte ta med den hem, tyvärr...). Så, visst det börjar knytas lite kontakter mellan de gamla ärkefienderna, men hur det skulle gå till rent praktiskt vet jag inte om någon funderat på.
Över Plaza Avaroa där firandet utspelade sig vakar gubben Avaroa - en av de gamla krigshjältarna. Till sin hjälp en dag som denna, med kungar och presidenter sa har han saklart modernt utrustade grönklädda gubbar pa taken runt torget...

Leche de Coca??

2006-03-22T14:24:00.000-04:00

Koka-blad till frukost istället för ett glas mjölk kanske blir framtidens melodi för Bolivias skolbarn. I alla fall om "kanslern" David Cochehuanca far som han vill.

Visst - kokabladen innehaller mer kalcium än vad mjölk gör och de innehaller mer fosfor än fisk och gott om övriga vitaminer och mineraler. Men att sätta i sig motsvarande mängd kokablad är, av andra anledningar, högst olämpligt, särskilt för barn. Mjölkindustrin ställer sig rätt tveksam till förslaget och det sjuka är att det verkar som att det är pa allvar...

Enligt en väldigt obekräftad uppgift har tydligen ett dokument släppts fran regeringen som säger att koka "är nyttigare än potatis, yucca och quinoa och innehaller mer än dubbelt sa mycket proteiner som majs, vete, quinoa, potatis och yucca." -Jaha?

Jurassic park

2006-03-15T11:43:00.000-04:00

Promenaderna under ormbunksträden i Nationalparken Amboró (eller, rättare, i buffertzonen runt parken eftersom man inte far lov att komma in i parken) var ngt surrealistiska upplevelser. Maken till frodig växtlighet har sällan setts och det var ett överflöd av fjärilar, faglar (och myggor). Att det lever bade pumor och jaguarer i omradet vittnade bade de pinfärska jaguarsparen och koskallarna om... Natten tillbringade vi i tält ackompanjerat av grodornas ettriga sang (och regnsmattret mot tältet) och visst hörde vi bade pumor, jaguarer och vildsvin precis pa andra sidan duken.
Det var riktigt skönt att komma ut i skogen, bort fran storstan ett tag. Efter en regnig natt gick vi en liten tur pa morgonen och sag i alla fall nagra smafaglar och en kolibri (ja, den är ocksa liten, men jag tycker att den förtjänar att uppmärksammas för sig..) Efter frukosten sa fick vi syn pa en jättestor knallröd hackspett och guiden hävdade att han sag massa fina faglar, tyvärr sa höll sig de riktigt spännande faglarna undan. Nationalparken ligger pa topplistorna i världen vad gäller artrikedom, sa med lite mer tur sa finns här en hel del att se.

2006-03-15T10:39:00.000-04:00

Gubben Ekeko ser till att alla materialistiska önskningar gar i uppfyllelse, han är ju överflödets gud... Han har en hel del att göra i det här landet, eller rättare sagt han kanske skulle försöka fördela arbetsinsatserna lite, men det är klart - de som redan har, de har ju rad att betala för hans tjänster.

Pa Alacitasmarknaden den 24 januari klockan 12 skall man köpa miniatyrer av alla de världsliga ting man önskar sig av aret. För att man verkligen skall fa alla saker man önskar skall prylarna välsignas av en person som besitter kraften, och kraften star i proportion till hur mycket man betalar, saklart... Har man fatt en tillrackligt kraftig valsignelse sa kommer man att fa sin bil, affär, portfölj med dollar, visa till USA, examensbevis, skilsmässobevis eller vad det nu kan vara. Jag väntar pa en liten mataffär, lite byggmaterial till stugan och en portfölj med ganska mycket Euro. Missade tyvärr det där med välsignelsen sa det blir nog till att vänta. Men, nästa ar skall jag se till att fa en rejal välsignelse!

Demonstration

2006-03-14T09:46:00.000-04:00

"Eftersom ministern ar kass sa tvingas vi slita ut vara skor istallet för att vara i skolan".
Ungdomar demonstrerar for att de skall fa lärare, och fa en vettig utbildning. För säkerhets skull sa möts de 16-ariga ungdomarna av kravallutrustad polis med automatvapen och targas. Man vet ju aldrig...
Utanför utbildningsministeriet är det ofta demonstrationer. Är det inte barnen själva som kräver bättre utbildning och lärare sa är det deras föräldrar. Oftast kommer de fran El Alto, den fattiga stad som de senaste 21 aren växt fran noll till en miljon invanare pa högplatan utanfor La Paz.

2006-03-09T18:40:00.000-04:00

Blixt och dunder. Ovader over La Paz den 24 februari 2006.

La Paz

2006-03-07T18:25:00.000-04:00

View over La Paz from a cab heading home from the El Alto international Airport on the 5th of march.